Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Det är väl en sak så länge hon bara behöver konkurrera med Peters brottsbekämpartendenser men när det blonda bombnedslaget Gwen Stacy tar sig in på arenan och får en kyss på det där uppochnervända sättet som bara Spider-Man kan tillhandahålla får MJ nog. I Webbs filmer är det däremot Gwen, i form av Emma Stone, som är det huvudsakliga kärleksintresset. Att Raimis filmer, trots att de hör hemma på 00-talet, inte är ett under av jämställdhet märks bland annat på just Gwens roll. Hon får förvisso vara smart, men en minst lika viktig egenskap att hon också är fotomodell.

Överhuvudtaget blev Raimis filmer (med manus av bland andra David Koepp, Alvin Sargent och Raimi själv) en något trist överraskning i det här avseendet. Jag kom faktiskt inte ihåg att de var riktigt så här unkna. Förr eller senare svävar Mary Jane alltid i någon slags livsfara, orsakad av skurken för dagen, och det enda hon kan göra är att skrika. Ska man se till (allt för?) många av de tecknade superhjälteserierna (Spider-Man började publiceras på 60-talet) är det inte så underligt att läsekretsen primärt är av manligt kön för som tjej finns verkligen inte mycket att identifiera sig med. Vill man vara cool superhjälte och/eller göra roliga saker är det bara att längta efter ett könsbyte, thank you very much.

Här skulle man kunna tänka sig att Raimi blivit lite för nitisk i sina försök att reproducera klassiska serie-element för ofta får man just det skrikande kvinnoansiktet (det är alltså fler kvinns än MJ som ger hals) i övertydlig närbild. Män kan höras skrika, men de gör det alltid off camera. Sedda i ett sträck kan det sannolikt vara en förklaring till att jag blev positivt överraskad av de två reboot-filmerna för Emma Stones Gwen får vara av ett helt annat virke.

To be continued…

Annonser