Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.

***

Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.

Jag gissar att det här ständiga identitetskrisandet och jonglerandet med kärlek, studier, jobb och Spider-Man-göromål är vad som till stor del utgjort seriens dragningskraft. Peter kämpar med allt som vanliga tonåringar kämpar med, bara det att hans oregerliga pubertetshormoner tar skepnaden av för tidig nätutlösning och blå-röd spandex.

För som farbror Ben så riktigt påpekade: ”With great power…” Ja, ni känner igen det där nu och ansvar är ju inte alltid en dans på rosor. Redan i Raimis andra film lägger Peter spindeldräkten temporärt på hyllan, något som i och för sig bland annat beror på att han förlorat sina krafter på grund av kärleksproblem och stress. I den tredje filmen blir han attackerad av en utomjordisk symbiot som bokstavligt talat svärtar ned den färgglada dräkten. Under dess inflytande blir den ordentlige grabben inte bara en lättprovocerad slagskämpe utan också en kvinnotjusare av stora mått. Något som främst signaleras genom att Tobey Maguire börjar kamma håret i en slags svettig halvlugg, vilket tydligen är oemotståndligt för alla tjejer.

Men det är som sagt inte bara Peter som måste kämpa med sitt jag, i princip alla filmernas skurkar lider också av olika former av identitetsproblem eller -konflikter. Norman Osborn härbärgerar i sitt sinne Green Goblin, vars galna lockrop även påverkar sonen Harry. Doc Ock står länge under kontroll av sina slagfärdiga och intelligenta robotarmar medan den tidigare nämnda utomjordiska symbioten får sina värdar att utveckla rätt otrevliga personlighetsdrag. I likhet med Norman Osborn hör forskaren Curtis Connors rösten från alter egot The Lizard i sitt eget huvud och monsterskurkens födelse är dessutom en konsekvens av att han inte kunde acceptera den han var. I det här avseendet blir Max Dillon, aka Electro, något av ett unikum. Hans problem ligger nämligen i att hans identitet är så intetsägande att den nästintill är ickeexisterande och därmed orsakar ett rejält mindervärdeskomplex.

Pappor, pinglor och personlighet skulle man alltså lite slarvigt kunna sammanfatta de här fem superhjältefilmerna. Inga särdeles exklusiva historiebyggarelement när det handlar om superhjältar måste man väl erkänna. Det som tog mig lite på sängen vid denna omtitt var hur pass dåligt Sam Raimis filmer hade hållit för tidens tand. Jag hade för mig att både ettan och tvåan var rätt underhållande Marvelrullar men nu satt jag mest och suckade över hur ålderstigna de kändes, både vad gällde serie-adaption (alldeles för övertydligt berättande), effekter och genusperspektiv. Tobey Maguire är i och för sig en helt ok lite halvtöntig Peter Parker men kan tyvärr inte smila upp sig utan att han ser fullkomligt efterbliven ut.

Då kändes rebootarna The Amzing Spider-Man 1 och 2 avsevärt bättre uppdaterade med en tuff Emma Stone och en Andrew Garfield som med sin ostyriga kalufs avger en mer melankolisk air jämfört med Maguire. Tyvärr försökte reboot nummer två klämma in alldeles för många olika historier på en och samma gång med förväntat virrigt och splittrat resultat.

Det man bör hålla i minnet är att Sam Raimis första Spider-Man var en förhållandevis tidig Marvel-film och att de enda riktigt framgångsrika superhjältefilmerna som producerades under samma period (2002-2007) var X-Men och i viss mån Ang Lees Hulk. Med den lavin av filmer som blev resultatet av Marvel Studios intåg på arenan 2008 är det kanske lätt att glömma bort hur pass lite det fanns att jämföra med. Och i förhållande till Fantastic Four måste ju erkännas att Spider-Man 1, 2 och kanske till och mer 3 framstår som riktigt underhållande, jämställda och välgjorda filmer.

Spider-Man (2002)

Spider-Man 2 (2004)

Spider-Man 3 (2007)

The Amazing Spider-Man (2012)

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Annonser