The Revenant 2015Mexikanen med det outtalbara efternamnet, Alejandro González Iñárritu, skrällde rejält vid förra årets Oscarsgala genom att vinna både bästa film- och bästa regi-priset för sin egensinniga Birdman. Frågan är dock om det inte är dags att sätta några kronor i år igen på Iñárritu om man nu är lagd åt hasardspel, för The Revenant är en maffig historia om överlevnad och hämnd som borde kunna appellera både till den stora massan och finsmakarna.

1800-talets pälsjägare som försökte göra sig några slantar på att jaga USA:s rika djurliv hade det inte så lätt. Själva skjutandet var väl inga större problem men sedan gällde det att ta hand om hudarna så att de inte ruttnade samt försöka transportera hela härligheten till någon slags handelsstation. Dessutom fanns det också urinvånare som konstigt nog hade vissa åsikter om dessa vita män som klampade in och tog för sig av både land och kvinnor.

Sällskapet som leds av kapten Andrew Henry och vägvisaren Hugh Glass blir alltså attackerade av förbannade indianer men en liten skara lyckas med nöd och näppe fly undan. Att i lugn och ro kunna åka längs med floden som tanken var från början är inte längre något alternativ. Nu handlar det om att hajka sig igenom miltals av vildsint landskap. Som en extra sten i vandringskängan blir Glass dessutom tidigt attackerad och svårt skadad av en björnhona.

Det finns inga möjligheter att släpa med sig en bår hela vägen så Henry tvingas lämna Glass med ett par av männen. En av dem är John Fitzgerald som enbart lockas av den belöning som utlovas. Han har nämligen hela tiden ogillat Glass, hans vägval och inte minst mannens son Hawk som har en indian till mor. I John Fitzgeralds bok är den enda goda indianen en död indian.

Vid första bästa tillfälle tar Fitzgerald hand om Hawk på det sätt som faller sig lämpligt och dumpar Glass i en grund grav, säker på att vägvisaren är så nära döden som någon rimligtvis kan vara. I alla fall tillräckligt nära för att i slutänden dö ordentligt när det inte längre finns några som kan ta hand om honom. Men då har mördaren inte räknat med den oerhörda drivkraft som väcks i en man när han sett sin son huggas ned inför hans ögon.

The Revenant är en titel vilken som synes kan tolkas högt bokstavligt. Hugh Glass är återuppstånden och hänvisar själv uttryckligen till att han knappast fruktar döden eftersom han redan dött. På ett sätt skulle man kunna säga att han dör (minst) två gånger om, dels när han ser sin son dö, dels när han kämpar sig ur sin egen grav för att påbörja förföljandet efter den man som är skyldig till missdådet.

Utifrån den här beskrivningen ska man dock inte göra misstaget att tro att The Revenant är en ”vanlig” hämndhistoria, Iñárritu har föga förvånande haft större ambitioner än så. Det mest påtagliga är kanske de otroligt maffiga och bedövande vackra naturbilderna som hela tiden ackompanjerar historien (han borde få en Ultra Panavision 70-kamera av Quentin Tarantino i födelsedagspresent). Det säger något om Iñárritus skicklighet att han lyckas balansera de här visionerna vilka med all önskvärd tydlighet pekar på hur liten människan är i det stora sammanhanget (hela sällskapet befinner sig uttryckligen ”on the edge of the world”) samtidigt som han gör oss djupt engagerade i Glass strävan efter sin högst personliga hämnd. Jag tyckte också mycket om greppet att historiens olika deltagare ibland får imma ned kameralinsen för att på så sätt bryta den berömda fjärde väggen.

Kanske ligger nyckeln i all den symbolik som genomsyrar The Revenant? När Glass mödosamt stapplande börjar sin vandring ikläder han sig exempelvis pälsen från den björn som han själv dödade när den försökte skydda sina ungar. Andra tecken på att vägvisaren är mer hemma i naturen och landet än andra vita män är de upprepade hänvisningarna till träd vars djupa rötter ger dem stabilitet. I ett prekärt läge är det också ett träd som räddar Glass från (ytterligare) en säker död. I likhet med landsmannen Guillermo del Toro har Iñárritu dessutom späckat sin framställning med religiösa funderingar och antydningar.

En allt för metafysisk resa skulle förstås ha riskerat att bli en rätt trist historia men Iñárritu ger oss lyckligtvis alldeles tillräckligt med rejält realistisk och skoningslös brutalitet för att även tillfredsställa den mest blodtörstige. En viktig del av den realismen utgörs förstås av prestationerna från Leonardo DiCaprio som Hugh Glass och Tom Hardy som John Fitzgerald. Leo får stöna och grymta sig igenom det hela och medan hans rent fysiska porträttering av den ständigt döende Glass förstås är imponerande fastande jag nog ändå lite mer för Hardys pragmatiskt själviske Fitzgerald.

The Revenant var något så ovanligt som en film som mättade både ögat, hjärtat, själen och magen. Den skulle mycket väl kunna ge Iñárritu hans andra raka Oscarsgubbe. Eller varför inte Leo hans första?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

SthlmFD_100I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och vi pratade då bland annat om The Revenant. Den visades på Stockholm Filmdagar och det var därför många filmspanare som fick möjlighet att se filmen.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Flmr
Movies-Noir

Annonser