Guī lái (2014)

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om Gong Li, Zhang Yimou och den här fina filmen.

***

alt. titel: Hemkomsten, Coming Home

Den kinesiske regissören Zhang Yimou tycks ha svajat lite fram och tillbaka i sin politiska ståndpunkt. Hans film Att Leva från 1994 om kulturrevolutionen blev förbjuden att visas i Kina på grund av sin osminkade skildring av denna något mindre smickrande period i Kinas historia. Vikarien från 1999 verkar vara omstridd (för eller emot regimen?) medan Hero från 2002 generellt kritiserats som en oförblommerad auktoritetshyllning.

2008 var han regi-ansvarig för inledningen på de olympiska spelen, ett tecken så gott som något på en person som regimen hoppas ska få landet att framstå i god dager. Och sedan har vi denna Hemkomsten där Yimou återvänder till kulturrevolutionens påverkan på det kinesiska folket. Kanske är det så enkelt som att detta är en regissör och konstnär som gör de projekt som han tycker är spännande för tillfället, oavsett hur de synes spegla historiska skeenden eller nutida politik?

I slutet av 70-talet väntar den före detta läraren Feng Wanyu förgäves på sin make, klassfienden Lu Yanshi, som fängslades av regimen för mer än tio år sedan. Förgäves, eftersom Lu Yanshi redan har kommit hem från arbetslägret där han hölls fången. Men Feng Wanyu har drabbats av minnesförlust på grund av händelser som timade några år tidigare och känner därför inte igen sin make, alternativt misstar honom för en annan man som hon verkar tycka mycket illa om. För att kunna vara sin sjuka hustru nära flyttar Lu Yanshi in i ett litet rum på gården vid familjens hus och börjar hjälpa henne med diverse sysslor som den gode granne hon tar honom för. Men Lu Yanshi och dottern Dandan ger inte upp hoppet om att kunna få Feng Wanyu att känna igen sin livskamrat.

Zhang Yimou har visat att han fixar både naken realism, storslagen wuxia och svällande kostymdramer. Hemkomsten är ett lågmält och finstämt familjedrama där de politiska vindarna blåser snålt kring husknuten, men fokus hela tiden ligger på individerna. Jag gissar att man som icke-kines inte kan komma i närheten av att förstå hela vidden av familjens situation under de turbulenta åren men Yimou gör ett bra försök att åtminstone ge oss fåkunniga en aning om det.

Vad som egentligen händer i filmen är som synes relativt enkelt men historien är för den sakens skull inte trivial eller okomplicerad (här står den sannolikt i skuld till sin litterära förlaga av Geling Yan). Den lilla familjen har trasats sönder av yttre politiska omständigheter men mellan dem finns ändå en djup och innerlig omsorg. Scenerna där Lu Yanshi läser sina egna (men aldrig avsända) lägerbrev för sin hustru så att han kan få någon form av kontakt med henne är otroligt rörande.

Även i sina bilder har Hemkomsten en fin styrka i all sin vardaglighet. Zhang Yimou visar (tillsammans med fotografen Xiaoding Zhao förstås) att han är alldeles för erfaren för att slösa bort visuellt guld som ångande tekittlar, stillsamt eftermiddagsljus som silar genom ett fönster och en strategiskt placerad stol med ett tygskynke över sig. Utsökt, helt enkelt.

Under den period som jag såg Yimou-filmer var det omöjligt att missa att hans musa över alla andra var skådespelerskan Gong Li. Under senare år har han uppenbarligen arbetat med andra men här är hon tillbaka som den ständigt väntande Feng Wanyu och hon är inget mindre än fantastisk. Orättvist nog har hon i mitt minne framförallt framstått som osannolikt vacker men när hon här ikläder sig lunsiga koftor, har gråa hår och rynkor blir det extra tydligt att hon först och främst är en mycket duktig skådespelerska. Hennes trogna och kärleksfulla hustru är ståndaktig och bräcklig på en och samma gång. Hon ger intryck av att hela tiden stå precis på gränsen till insikt om vem hon egentligen har precis framför sig men i det avgörande ögonblicket dras alltid en ridå ned för hennes ögon och det är hjärtskärande att åse.

Hemkomsten är en både bra och vacker film som laborerar fram och tillbaka med Tom Wolfes devis: You can never go home. Zhang Yimou har gjort det igen.