Das Weisse Bandalt. titel: Det vita bandet, The White Ribbon

Filmens berättare lovar publiken med en gång att händelserna i den lilla byn Eichwald som han ska berätta om kanske kan kasta lite ljus över Tysklands historia. Samtidigt underminerar han sin egen berättelse genom att påpeka att han inte säkert vet om allt som hände är sant och att vissa saker enbart utgår från hörsägen.

Den äldre mannen som tar oss i hampan var, när det begav sig, lärare i byn som i allt väsentligt styrs av sina tre patriarker: läkaren, prästen och baronen. Redan tidigt råkar en av dem illa ut – läkarens häst fälls av en ståltråd som illistiga händer spänt upp just för detta syfte. Han överlever men måste spendera en period på sjukhus till stor sorg för sonen Rudolph som saknar sin pappa och funderar mycket på döden.

Läkarens olycka följs av flera andra oförklarliga och oroväckande händelser. En kvinna dör när hon trampar igenom golvet på den gamla sågen, baronens son får ett rejält kokstryk av någon som han inte kan peka ut och en av lärarens unga elever vill ge gud en chans att döda honom.

Och här trodde jag att jag hade börjar komma överens med Michael Haneke… Efter den olycksaliga Dolt hot har jag sett den amerikanska versionen av Funny Games och Pianisten, båda filmer som jag tyckt varit riktigt bra. Men här var vi alltså tillbaka på Dolt hot-territorium igen. Skillnaden den här gången var möjligen att jag var beredd på känslan och Det vita bandet gjorde mig därmed inte förbannad på samma sätt som den tidigare filmen.

Haneke är mycket bra på att skapa en känsla av en hotande katastrof, det måste jag erkänna. Byn genomsyras av illvilja och brutalitet. Men publiken får ju för fan aldrig någon förlösning av den här katastrofkänslan! Haneke skruvar och skruvar upp sin stämningsfjäder men släpper sedan aldrig på trycket utan plockar liksom bara bort fjädern ur publikens åsyn. Filmen är så överladdad med outtalad undertext att den blir lika baktung som en överfull bajsblöja.

Jag försöker förgäves att få någon styrfart på historien som ska berättas i Det vita bandet. Ok, alla tre männen är svin på sitt eget lilla vis. Antingen vill de bossa runt sin egen familj eller olika delar av byn. Samtidigt får åtminstone prästen och baronen visa att de inte är genomonda skitstövlar utan kanske helt vanliga män som bara vill att livet ska levas inom väldigt strikta ramar. Läkaren är däremot ett mer onyanserat svin, kanske till och med en person man skulle kalla för ”ond”? Samtidigt är det något skumt med alla barnen, de till synes oskyldiga men åtminstone i prästens ögon lika proppfulla med synd som alla andra. Ligger de bakom det som händer och sätts därmed till att agera ut den ondska (vilken alltså sällan är ondska) som de tre männen representerar?

Jag får till viss del samma intryck av Det vita bandet som jag minns från Peter Weirs Picnic at Hanging Rock men måste samtidigt också tillstå att Hanekes film inte känns det minsta pretto. Jag upplever att han skapat en ganska trovärdig bild av hur livet kunde te sig i en tysk by i mitten av 1910-talet. Alla skådespelare, ned till minsta barn, är så naturliga i sina roller att man nästan skulle kunna se filmen som en dokumentär.

Kanske är Det vita bandet en film som tjänar på en omtitt. Jag vet i alla fall att jag har Dolt hot stående i hyllan i väntan på ett nytt omdöme. Efter den får vi väl se hur det känns. Oförlöst eller inte.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser