La pianiste (2001)

alt. titel: Pianisten, The Piano Teacher

Lite Oscarsanstrykning kan vi väl ha här på Rörliga bilder också? Michael Hanekes Amour är i årets gala nominerad i flera kategorier, bland annat både Bästa utländska film och Bästa film.

***

Erika är pianolärarinna, men på en något mer avancerad nivå än kommunal musikskola där man lär sexåringar att spela ”Till Paris”. Hon är medlem av en exklusiv grupp lärare, vars elever slåss om att få en chans att spela för dem. Omgivningen är synbarligen imponerad och ibland kanske till och med lite skrämd av den strama, allvarliga kvinnan (som inte tvekar att ge sina elever ordentliga avhyvlingar) och hennes talang. Med håret i knut, beiga tröjor, strikta kjolar och förnuftigt lågklackade skor ser Erika helt enkelt ut som en klassisk KulturTant.

Dessutom en rätt bister kulturtant. Om inte samvaron med andra människor absolut kräver det, lutar Erikas munvinklar konstant nedåt. Hon ser ofta inte bara stram, utan direkt bitter ut. Vad kan ha gjort henne så här? En sinnessjuk och numera död fader? En sjukligt kontrollerande moder? En älskare som försmått henne? En ständig rädsla för att bli musikaliskt överglänst av en av sina egna elever?

Vi vet inte. Kanske inte ens Erika själv vet. Det vi får veta är att det enda hon tycks sysselsätta sig med, förutom att spela piano och lära andra att spela piano, är självstympning samt mer eller mindre bisarra sexuella äventyr. Hon hyr enskilt bås i porrbutiker och sniffar på de manliga gästernas kvarlämnade kleenex. Hon letar upp älskande par vid drive-in-biografen och kissar utanför deras bil samtidigt som hon lyssnar på deras älskogsljud.

Den typen av känslomässiga bråddjup var nog inte riktigt vad den unge Walter förväntade sig när han inleder sin kurtis av Erika. Och när han inser att hon inte kan tillhandahålla vad han vill ha och att han definitivt inte kan tillhandahålla vad hon behöver är det för sent.

Pianisten är den tredje filmen av Michael Haneke som jag ser och jag tycker mig äntligen skönja någon form av tendens hos den specielle regissören. Dolt hot var först ut och efter den betan var jag nästintill förbannad. Men Haneke var ju ändå någon som lät tala om sig och därför vågade jag mig på Funny Games (amerikanska versionen). Den gjorde mig mer nyfiken och nu är alltså även Pianisten sedd.

I alla filmerna bygger Haneke en intressant grund men berövar publiken all form av katharsis eller upplösning. Closure, för att tala ren svenska. Störst blir problemet förstås i Dolt hot där det hela tiden finns antydan om ett mysterium som publiken aldrig får något svar på. Jag, som är en sucker för historier med en början, mitt och slut, får givetvis extra stora problem med filmer av den här typen.

Då går det faktiskt bättre med Funny Games och Pianisten, för här byggs den intressanta grunden snarare på fascinerande karaktärer. Pianisten är svår att slita sig från och det beror primärt på Elfride Jeleniaks roman, Michael Hanekes manus och Isabelle Hupperts rolltolkning. Det är omöjligt att se filmen och inte undra över Erika, bli nyfiken på henne och hennes bevekelsegrunder. Varför gör hon som hon gör? Vad är det som driver henne? Är hon olycklig och försöker döva den känslan med sina mer eller mindre besynnerliga aktiviteter eller är hon snarare avstängd?

Något är det i alla fall som inte står rätt till. Hon säger själv att hon inte vill att känslor ska råda över intellektet men när det kniper agerar hon knappast särskilt rationellt. Hon har relationer med människor, men när de är mer än enbart affärsmässiga är de aldrig ömsesidiga. Hon kan inte ta emot kärlek när den erbjuds och när hon själv uttrycker kärlek blir hon avspisad, inte minst eftersom hon alltid gör det på konstiga sätt eller i fel situationer. Och hon verkar i alla fall själv tro att hon eftersträvar maktlöshet i relationen med Walter, samtidigt är hon just det i relationen med sin mor.

I slutänden lämnar Haneke oss alltså undrande. Walter menar på att sår uppkomna i kärlek aldrig är dödliga men kanske de är det för just Erika? Eller också är de dödliga för att det är sår som uppkommit ur något helt annat än kärlek.