DreddI Troja bodde sierskan Cassandra, förbannad av Apollon. Hon var för evigt dömd att ge korrekta förutsägelser om vad framtiden bar i sitt sköte, men trots detta aldrig bli trodd. Det är inget problem som tynger Judge-rekryten Cassandra Anderson. Snarare är det så att judge-styrkan i Mega City 1 är beredda att ha överseende med det faktum att rekryt Anderson inte presterar i enlighet med nivån för att bli godkänd som judge.

Vilket möjligen kan vara bekymmersamt med tanke på att judges ska personifiera den perfekta rättvisan. Ska man vara både jury, domare och bödel gäller det att man vet vad man gör och inte blir personligen engagerad. Därför får en av Mega City 1:s bästa judges, Dredd, i uppdrag att plocka med sig Anderson som sin partner under en dag för att se om hon håller måttet. Vilket i Mega City 1 kan innebära att hon helt enkelt ska överleva sin introduktion.

Dredd och Anderson rycker ut till bostadskomplexet med det idylliska namnet Peach Trees där tre kroppar splattat ned från 200:e våningen. Att utreda trippelmordet visar sig dock vara lättare sagt än gjort eftersom Peach Trees kontrolleras av den aningens labila gangsterbossen Ma-Ma. Hon har inget större intresse av att ha judges snokandes i hennes knarkaffärer och ser därför till att första spärra av hela komplexet och sedan sätta ett saftigt pris på lagvrängarnas huvuden.

Det är naturligtvis svårt att se Dredd utan att jämföra med den föregående filmen från 1995. Eftersom jag inte är något jättefan av Sly Stallone kan jag bara tacka gudarna att vi den här gången slipper Rob Schneiders ”rolige” sidekick. Hur den mannen kunde vara så rolig i Saturday Night Live och lika kapitalt o-rolig i nära nog alla sina långfilmsroller är ett mysterium i klass med hur folk kan tro på chemtrails.

På det hela taget funkar Dredd riktigt bra, filmen vet vad den vill och ser till att ta sig från A (som i Action) till Ö (som i Överjävulskt våldsam) på effektivast möjliga sätt. Jag är inte den första att notera de uppenbara likheterna med indonesiska actionrökaren The Raid, men om man ska tro Wikipedia spelades Dredd in under årsskiftet 2010-2011 och The Raid från och med maj 2011 så någon storstöld bör det knappast ha varit fråga om. Det var kanske helt enkelt dags för några actionrullar som gick upp på att ett par rättrådiga typer ska försöka överleva inne i ett fientligt inställt höghus.

Alex Garlands manus krånglar inte till saker och ting i onödan och jag gillar att vi slipper en massa snömos om eventuell etik och moral i hur judges sköter sitt värv eller revolutionära krafter som ska välta hela det korrupta systemet över ända. Vinkeln ”A Day in the Life of Judge Dredd” ger förvånansvärt mycket och det beror sannolikt på att man inte snålat på att skapa en gedigen grå betongvärld runtomkring denna vardag. Vi får en hel del känsla för den tröstlöst förbannade megastaden men den tillåts aldrig invadera storyn utan håller sig på behörigt avstånd.

Kanske inte primärt på grund av Karl ”jag tuggar småsten med stämbanden” Urban, även om jag vill applådera det faktum att hjälmen aldrig är av för en sekund. Han blir på gränsen till parodisk med sina konstant neddragna mungipor och ”roliga” one-liners. Det är bara plottens non stop action-ös som gör att man inte hinner tänka så värst mycket på det.

Jag blev istället förtjust i Olivia Thirlbys Cassandra som tillåts vara en judge av lite annat skrot och korn än allas vår Dredd. Thirlby ger sin tankeläserska en hel del integritet och reducerar henne aldrig till ett offer eller enkelt bihang. Sedan var det förstås lite kul att se Lena Headey som den komplett galna Ma-Ma, vilken skulle ha kastrerat en hallick med tänderna. Hon fick mig nästan att tro på den rollfiguren.

En underhållande actionrökare, varken mer eller mindre. Och ibland är ju det gott nog.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser