The Dunwich Horror 2009alt. titel: H.P. Lovecraft’s Witches

I sitt anletes svett och en fruktansvärt ful peruk föder den vitsminkade (ska man vara albino får man lida pin) Lavinia Whatley tvillingar. Fader: okänd? You wish…

Ett antal år senare slåss Henry Armitage och Fay Morgan mot mörkrets krafter. De kommer Yog-Sothoth (say hi, daddy…) på spåren – en gud av den gamla stammen som på ren jävelskap håller portalen till en annan dimension öppen. För att kunna stänga portalen behöver de komma åt den beryktade Necronomicon, vilket inte borde vara något problem.

Fay har en gammal flamma vid namn Walter Rice som ägnat sitt liv åt att studera skrifter som Necronomicon vid Miscatonic University. Hans val av forskningsområde kan kanske tyckas lite inkonsekvent med tanke på att han ställer sig synnerligen skeptisk till allt det som Armitage och Morgan jobbar med. Hmmm, en skeptisk forskare i en skräckfilm… Kan det vara så att hans avvaktande inställning till övernaturliga ting är på väg att få sig en törn?

Alltnog, kruxet är att den gottgörande besvärjelsen som smäller igen dimensionsportalen en gång för alla finns på sidan 751, vilken givetvis saknas i alla kopior av boken som Rice lyckats slänga ett getöga på.

Rice och Morgan ger sig av till den vise Olaus Wormius som omgiven av åmande magdanserskor (hey, vi är ju ändå i Louisiana!) förhoppningsvis kan tala om för dem vart det enda fullständiga exemplaret av Necronomicon står att återfinna.

Samtidigt har Armitage dröjt sig kvar i Rices rum på universitetet och blir nu uppsökt av den suspekte Wilbur Whateley. Övertygad om att Wilbur sitter på viktig information om Yog-Sototh och hans planer följer Armitage med ut till den avlägset belägna familjegården. Hade han vågat sig på det om han känt till Wilburs tvilling”bror”?

Söte Jesus, vad ÄR det här?! Gamle bekantingen Jeffrey Combs spelar Wilbur och är utrustad med världens största bomullssudd i underläppen för att signalera ett redigt hillbilly-underbett. Har Combs ingått något slags oheligt förbund med de gamla gudarna som tvingar honom att dyka upp i snart sagt varenda Lovecraftfilmatisering, hur usel den än må vara? Man får hoppas att belöningen är rundhänt (och inte bara galenskap vid åsynen av Cthulhu & Co.) för det här är bara för patetiskt.

Kärntruppen i The Dunwich Horror av skådisar består, förutom en butter Combs, av en för mig okänd Griff Furst, Gina Gershon-lookaliken Sarah Lieving (vilken vi sett förut i pålitliga rullar som Mega Shark vs Dinocroc) och Dean Stockwell. Denne Stockwell levererar mumsigt värdelöst vetande eftersom han här spelar Henry Armitage medan han i The Dunwich Horror från 1970 spelade sin antagonist Wilbur Whateley. En version som för övrigt låter betydligt mer underhållande än föreliggande produkt: Sandra Dee ”decides under the influence of hypnosis and drugs to spend the weekend” hos de myspysiga tentakelkillarna.

Storyn håller sig förhållandevis nära Lovecrafts original, vilket gör förändringarna i plotten desto mer underliga. Vad gör till exempel 1500-talsdansken Ole Wurm i Louisiana i ett sammanhang som gör att man snarare skulle förvänta sig turbaner och vattenpipor? Och medan jag initialt applåderar ansatsen att mjuka upp Lovecrafts suasage fest genom att omvandla karaktären Francis Morgan till Fay Morgan gör det i slutänden ingen som helst skillnad eftersom det blir Sarah Lievings jobb att hålla sig undan medan Griff Furst och Dean Stockwell strut their stuff. Plus att ikläda sig korta shorts medan klimatet tydligen tillåter Furst att bylta på sig både långbrallor, skjorta och kostymväst.

Filmen visades på SyFy och även om det är andra produktionsbolag som står bakom håller The Dunwich Horror den för kanalen välbekanta kvalitetsnivån vilken bäst benämns som ”undermålig”. Lauren Michele som Wilburs ömma moder Lavinia spelar över å det grövsta, hon kacklar och skränar (hon ska ju vara Galen, gudbevars) och dyker upp i peruker av den typ som kan inköpas på Buttericks.

Apdålig CGI som är inkompad med finkänsligheten hos en pålkran blandas friskt med ”effekter” som bygger på att Wilbur löses upp till ett plastkranium som man dumpat en burk slime över.

Nog för att det tycks vara svårt att få till vettiga Lovecraft-filmatiseringar, men så här dålig finns det verkligen ingen ursäkt för en film att vara. Till och med Jeffrey Combs tycks vagt skamsen över hela spektaklet. Ett halvt betyg kan filmen ändå vara värd eftersom jag upplever att den i alla fall gör något slags försök att vara seriös till skillnad från exempelvis många av SyFy’s creature features (Piranhaconda, I see you there in the back. And you, Sharknado. And you, Snakehead Terror).

star_half_full

Annonser