The Dunwich Horror (1970)

Efter att ha sett den oheligt usla The Dunwich Horror från 2009 och då noterat att det fanns en tidigare upplaga dröjde det naturligtvis inte länge innan suget efter att se även den satte in. Inte minst eftersom den lät betydligt roligare än den produkt vi nyss pinat oss igenom.

Jag vet inte om det var ett tecken på begynnande vansinne eller exceptionellt sänkta förväntningar, men åsynen av AIP:s logga och försäkran om att The Dunwich Horror var en produkt som Roger Corman och Samuel Arkoff ställt sig bakom gjorde mig uppiggad. Det skadade inte heller att förtexterna rent stilistiskt var både snygga och innovativa även om de ackompanjerades av väldigt oskräckig soft jazz signerad Les Baxter och egentligen inte representerade särskilt av själva filmens innehåll.

Bibliotek kanske man inte direkt tänker på som ställen med raggningspotential men det är där Nancy Wagner möter den fascinerande Wilbur Whateley. Först tycks han nästan mer intresserad av boken Nancy pysslar med för tillfället, en rar kopia av Necronomicon, men när han väl låter sina hypnotiska ögon drunkna i hennes försvinner tid och rum. För vilken flicka säger nej till en kille med porrkrull och manchesterkavaj? Hey, hey, it’s the seventies!

Snabbt som en grisblink har Nancy gått med på att skjutsa Wilbur hem till staden Dunwich. Och så förargligt! Nancys bil startar inte när hon ska åka tillbaka till Arkham och Miscatonicuniversitetet och hon tvingas spendera natten i Wilburs hus. Efter en orolig natt fylld av märkliga drömmar har Nancy inte den minsta önskan att försöka ta sig hem, utan följer istället med Wilbur på en tur i den lilla staden. De övriga byborna tycks dock inte alls vara särskilt förtjusta i hennes kavaljer och han förklarar att de är långsinta jäklar som fortfarande är misstänksamma mot Wilbur och hans familj efter en lynchning av en anfader. Brottet? ”Beliefs in beings from another dimension”…

Nancys lärare Dr. Henry Armitage och väninna Elizabeth anar oråd när Nancy inte återvänder och beger till Dunwich för att ta reda på vad som har hänt. De tror inte för en sekund på Nancys försäkran om att hon är fullkomligt nöjd i Wilburs sällskap (om än konstant trött och yr av teet han hela tiden tvingar i henne…) och fortsätter sin utfrågning hos den lilla stadens läkare. Han har oroväckande saker att berätta om Wilburs födelse och när Elizabeth själv åker ut till familjen Whateleys hus gör hon misstaget att glutta bakom den stängda dörren på övervåningen…

Det är som sagt möjligt att jag går in i The Dunwich Horror med synnerligen lågt ställda förväntningar men det här var banne mig inte så illa. Ok, själva upplägget blir förstås krystat med fjantigt meningsladdade konversationer mellan Sandra Dees Nancy och Dean Stockwells Wilbur. Sandra var 1970 28 år men här utstyrd med en frisyr och kläder som får henne att se ut som minst 48 och Dean kör som sagt hårt med porrlooken. Trots det tycker jag mig skymta en rätt stilig man under alla 70-talslagren.

Självklart utgår filmen från Arkoffs patenterade formel – det är lite våld, lite hädiska riter och en del sex. I det sammanhanget måste jag erkänna att jag blev motvilligt imponerad av Wilburs påhittiga ”bokstöd” till sin Necronomicon-ritual (you’ll see what I mean…).

Att manuset faktiskt är skrivet av ingen mindre än Curtis Hanson är kanske inget som blir tydligt, vi är rätt långt ifrån vare sig vaggungande eller polisväsendets sjaskiga baksida. Däremot har scenograferna gjort sitt jobb och plockat med sig varenda pinal från Cormans Poe-filmer. Huset som Wilbur delar med sin morfar och Tentakelkalle uppe på vinden har inte direkt den avskalade och bistra interiör som man kanske skulle förvänta sig av ett Lovecrafthus på Massachusetts landsbygd. Istället är det tjocka gardiner, mönstrade tapeter, bulliga sittmöbler och klara färger. Mer Corman-Poe och Hammer-slott än påvert, som sagt. Samtidigt har regissören Daniel Haller (mest TV-produktioner) lyckats ingjuta lite välgörande Wicker Man-vibbar med sina lössläppta drömkultister.

När helvetet väl släpper loss slipper vi tacknämligt nog gummitentakler, istället har man gått en förhållandevis minimalistisk väg med dunkande hjärtslag och vinande vindar och det är förvånansvärt effektivt.

På någon slags objektiv skala (i den mån det nu finns sådana) är naturligtvis The Dunwich Horror ingen höjdarfilm. Men på samma sätt som man ändå alltid kommer tillbaka till det bespottade uttrycket ”Bra för att vara svensk” tycker jag nog att det kan finnas fog för att börja använda det motsvarande ”Bra för att vara filmatiserad Lovecraft”. Kanske tillsammans med ”Bra för att vara filmatiserad skräck-King”.