När nyheten om fiskinvasionen i den lilla dammen nära postkontoret i Crofton, Maryland, slogs upp i amerikansk media 2002 måste det ha varit många inom underhållningsbranschen som allra minst fick en hjärnblödning av ren förtjusning. Men naturligtvis inte tack vare invasionen i sig (det är sällan tillräckligt med pengar i miljöskyddsfrågor för att underhållningsbranschen ska bry sig), utan beroende på vilka som stod för den.
Ormhuvudfiskar är rovfiskar som inte bara kan andas luft, utan som dessutom har så pass kraftiga bröstfenor att de kan kravla sig upp en bit på landbacken och därmed, i extrema fall, hugga åt sig en råtta eller två. Alla fiskare som någon gång haft en gädda sittande i tummen kan nog föreställa sig vad det handlar om och det var alltså denna typ av fisk som nu slogs upp stort i det amerikanska nyhetsflödet. Verkligheten överträffar som bekant dikten och till och med den mest tjockskallige skräckfilmsproducent torde ha insett vad detta skulle kunna betyda för branschen.
Även Caltus Lake hade sin invasion av ormhuvudfiskar. Men det var ett par år sedan och tack vare ihärdigt doserande av giftet rotenon kunde man ta hand om plågan. Problemet var dock att rotenonet inte bara dödade ormhuvudena och den lilla staden går nu på knäna efter att giftbombningen slagit ut den inkomstbringande nfiskeäringen.
Men just som samhället så smått börjat komma på fötter igen hittar man flera döda kroppar i sjön. Den besökande biologen Lori Dale fastslår snabbt att den tand som sitter fast i en av kropparna helt klart tillhör en ormhuvudfisk, hon har bara aldrig sett en så stor förut. Sheriffen Patrick James vill stänga av sjön till dess att man med säkerhet kunna fastställa vad som orsakat dödsfallen, men stadens borgmästare är föga förvånande inte särskilt pigg på den idén.
Samtidigt är sheriffens dotter Amber fast besluten att hämnas på de rovgiriga odjuren efter det att hon sett pojkvännen James bli ett av offren.
Bara ett år innan händelsen i Crofton hade Sci-Fi Channel (numera omdöpt till Syfy) börjat producera egna filmer. Med siktet inställt på B-filmskitsch, budgetar på max 2 miljoner, C-listeskådisar som Ian Ziering, Brian Krause och Tiffany samt titlar som Man with the Screaming Brain eller Grizzly Rage har de mutat in en liten flik av filmbranschen där redan exempelvis The Asylum huserade.
Om kan man ta filmerna för vad de är – moderna B-filmer gjorda med glimten i ögat – är de oftast rätt underhållande med ett relativt högt produktionsvärde (om man dit inte räknar eventuella datoreffekter, vilka oftast är erbarmligt dåliga).
Så även Snakehead Terror. Hyfsade insatser av bland andra gamle Luke Macahan himself, Bruce Boxleitner, som sheriffen, före detta modellen Carol Alt som Lori Dale och, som extra lök till skådispannbiffen, William B. Davis, aka Cancer Man (innan han fick lov att byta till det betydligt beigare Cigarette-Smoking Man) från The X-Files.
Storyn är enklaste möjliga, vilken kryddats med lite tillväxthormon för att få fart på firrarna. Det blir aldrig varken läskigt eller spännande, men måttligt underhållande i ungefär en och en halv timme. När det gäller filmer i just det här Halloween-temat börjar jag inse att man kanske får känna sig rätt nöjd med det.
Ett stort erkännande borde också gå till dig för att du lyckats gräva fram dessa magnifika exempel på jönsiga filmer som absolut platsar i ett tema av den här kalibern…!
Skönt dessutom att trenden med illvilliga mayors håller i sg…! 🙂
Haha, tack, men det är tyvärr lättare än vad det kanske borde vara 🙂 Japp, man kan alltid lita på korkade folkvalda, då finns det i alla fall någon balans här i världen.
William B. Davis är ett skäl till att se filmen. Kan kanske vara ngt syfy-filmer brukar vara någolunda underhållande bara man är på rätt humör.
@Filmitch: Jo, det är sant. Syfy-filmer har ju i alla fall lite av en självdistans, men vi får anledning att fortättningsvis fråga oss om det verkligen kan ursäkta vad som helst 😉