Pixels (2015)

Man borde väl vid det här laget kunna påstå att nördarna fått sin revansch. Kanske man kan stå ut med den där mobbningen i skolan när koncept som Facebook hägrar i framtiden? Men med Pixels står det klart att det inte räcker med härliga internetmiljarder och kanske till och med en trophy-wife eller två – nu är det dags för nördarna att handgripligen rädda världen.

Men ok, ska vi vara rättvisa har kanske inte Sam Brenner haft mycket till revansch sedan de där åren som arkadspelschampion. Efter att han 1982 förlorade topplaceringen i Donkey Kong till den outhärdlige Eddie Plant har det knappast gått uppåt. Nu, trettio år senare, är han frånskild och arbetar med att installera betydligt dyrare hemeletronik än han själv någonsin kommer att ha råd med.

Samtidigt attackeras världen av egendomliga energikuber. Som tur är är Sam inte bara gammal arkadspelsnörd, han är också tajt med den nuvarande amerikanske presidenten och kan därför påpeka att anfallet ser precis ut som formationen i det klassiska spelet Galaga.

Givetvis tar det ett tag för stofilerna i vita huset att acceptera en sådan teori men efter ett par ytterligare anfall står det klart att jorden attackeras av en utomjordisk intelligens som spenderat väldigt mycket tid framför de gamla arkadspelen. Nu är det upp till Sam och hans forna spelkonkurrenter att rädda världen genom sin ”värdelösa” kompetens.

Pixels bygger på en fransk kortfilm från 2010 där New York sakta men säkert pixelreduceras av Pac-Man, tetrisblock och Frogger-grodor. Det säger kanske en hel del att den lyckas vara både snyggare, roligare och smartare på två minuter än Pixels är på sina 105. Långfilmen är förvisso en välanimerad manifestation av alla de gamla arkadspelen men man ska vara bra jäkla nostalgihjärtnupen om det i sig gör att man uppskattar den.

Hmm, vad skulle kunna ge Pixels lite välbehövliga bonuspoäng? Säg 100 för en Adam Sandler (som spelar den vuxne Sam Brenner) som för en gångs skull inte låtsas vara fem år. Ytterligare 300 för den vuxne Eddie Plant i Peter Dinkelages skepnad, han är alltid sevärd.

Men efter det blir det inte många fullträffar på vare sig rymdskepp eller maskhuvuden. Ett övertydligt budskap om att det aldrig är för sent för en andra chans får aldrig filmen att lyfta, kanske beroende på att det är en andra chans som bygger på att utomjordingar ska attackera jorden med levandegjorda arkadspel. Tydligen ska man tycka synd om Sam för att hans liv aldrig hämtade sig efter den där förlusten mot Eddie 1982. Nog för att konceptet ”egenansvar” sannolikt inte skulle göra sig jättebra som ett arkadspel, men det tycks ändå vara det som främst skulle behövts i Sams liv.

Pixels är tillräckligt välgjord för att inte vara direkt dålig men den blir heller aldrig vare sig spännande eller rolig. Ganska snart har rymdskeppen mejat ned åtminstone den här tittarens skydd. Game over.

Fiffis filmtajm landade på ungefär samma poängsumma som jag medan Flmr var klart mer nostalginupen.