En man som heter OveDen unga lärarstudenten Sonja stöter en dag på en märklig ung man som ligger och sover i samma tågkupé där hon har sin platsbiljett. Sonja bör rimligtvis vara en av de där personerna som andra bedömer som ”för snäll för sitt eget bästa” eftersom när den unge mannen vaknar och befinner sig vara utan pengar betalar hon glatt hans biljett ur egen ficka.

När Sonja än en gång stöter på den unge mannen får vi dock anledning att undra om hon inte bara naivt godtrogen, på gränsen till dumdristig. Inga stalkerklockor börjar ringa hos Sonja och när han vill betala tillbaka pengarna förslår hon att han istället skulle kunna bjuda henne på middag.

Trots att det enda Ove kan prata om på restaurangen är det högaktuella ämnet motorer (innan han avslöjar att han är hemlös) ger hon honom en kyss som verkar komma lika överraskande för Ove som den gör för oss i publiken och nu börjar jag oroa mig på allvar: är den unga kvinnan verkligen helt psykiskt frisk?

Frågan skulle kunna kvarstå med tanke på att vi inte heller i fortsättningen egentligen får några ledtrådar till vad den levnadsglada, omtänksamma och positiva Sonja ser i den inbundne, regelstyrde (efter ett tag regelrätt rättshaveristiske) och misantropiske Ove. När filmen om mannen som heter Ove tar sin början har Sonja gått ur tiden och Ove är fast besluten att följa henne på vägen. Det visar sig dock vara svårare än vad man skulle kunna tro eftersom Ove konstant blir avbruten av sina pestiga grannar. Pestigast av dem alla är den nyinflyttade Parvaneh som vägrar acceptera att Ove skulle vara för grinig för att be om den ena tjänsten efter den andra.

Jag tyckte att boksuccén Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann var ganska så outhärdlig så när En man som heter Ove raskt liknades vid den förra boken såg jag till att hålla mig långt borta från den. Av naturliga skäl var jag inte särskilt sugen att se filmatiseringen av sagda hundraåring men eftersom Ove-filmen gick på hemmaplan passade jag på att masa mig dit. Tillsammans med halva Arbogas befolkning vad det verkade – svensk storfilm under julledigheten är tydligt vad som får Arbogabornas filmhjärtan att ticka lite snabbare.

En man som heter Ove var mindre farsartad än Hundraåringen… (boken alltså) för vilket jag är oändligt tacksam. Jag förstår att filmen vill försöka ge oss intrycket av en man som är själsligt förkrympt av sorg, någon vi ska tycka synd om. En man som gång på gång befinner sig överkörd av världen i allmänhet och det moderna samhället i synnerhet, företrätt av de förhatliga ”vitskjortorna”. Rent tekniskt och skådespelarmässigt är både regissör och manusförfattare Hannes Holm samt huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård allt för gamla i gamet för att slarva bort den här produktionen.

Så en habil familjefilm med en del mörka stråk men en i slutänden obetvinglig feel good-upplösning, alltså. Problemet för min del är att jag vare sig blir rörd av de mörka stråken eller berörd av feel goodigheten. Faktum är att jag istället stör mig en hel del på den eftersom jag upplever att den är av en lite halvslapp filmtyp som enbart siktar på känsla, oavsett trovärdighet.

Som jag exempelvis redan påpekat här ovan – vad är det egentligen Sonja ser i Ove? Min egen erfarenhet säger mig att konceptet ”opposites attract” är något av en myt och att två personer som är så pass olika som Sonja och Ove sällan får ett lyckligt och harmoniskt liv tillsammans. Vi ska också tycka att det är härligt när elever och lärarkollegor medelst applåder välkomnar en kvinna de sannolikt aldrig träffat förut när hon börjar som lärare på deras skola. En anställning som i och för sig underlättats tack vare Oves insats men let’s face it – han skulle ha fixat så att hans älskade hustru kunde börja jobba på Bofors eller ett forskningslabb som utförde plågsamma djurförsök om det hade varit det hon velat göra istället för att vara lärare.

Upplösningen för den svårt sjuke grannen Rune och hans fru Anita blir också otroligt märklig – skapas det helt plötsligt någon slags grannsamverkan för att ta hand om en man som behöver professionell omsorg varje dag? Det låter ju för all del rosenskimrande och omtänksamt men föga fungerande i praktiken. Och om vi tyckte att detta låter en aning tröttsamt, vad sägs om greppet att mjuka upp den argsinte Ove med (1) riviga fruntimmer, (2) barn samt (3) djur?

Möjligen ska man se En man som heter Ove mer som en saga. Den slutsatsen kommer sig främst av att Ove faktiskt inte ska vara äldre än 59 år men ser ut och beter sig som vore han minst tio år äldre än min pappa som är 73. Flashbacksen från hans liv ser också ut att utspelas under ett folkhemspräktigt 30-eller 40-tal snarare än det lössläppta 60-talet. Jag gissar att den främsta anledningen till det här greppet är att Ove måste se ut som en man som man förväntar sig ska bete sig som han gör och det är det faktiskt inte många 59-åringar som agerar så idag. Till sagokontot vill jag också lägga funderingen på vad Ove lever av med tanke på att han får sparken i början av filmen samt ”vitskjortornas” (både dåtida och nutida) oproportionerliga och utstuderade illvilja.

Utförandemässigt är En man som heter Ove som sagt en helt ok film. Det är historien om hur Ove fick hjälp med att sudda, sudda, sudda, sudda bort sin sura min som ger mig sura uppstötningar.

star_full 2star_full 2

Både Fiffis filmtajm och Jojjenito har också passat på att se lite svensk storfilm i mellandagarna.

Annonser