Jupiter AscendingDet var en gång en flicka som kallades Askungen. Varje morgon fick hon gå upp tidigt och varje dag fick hon slita ont genom att hela tiden städa. Men hennes väg mot en betydligt mer högtstående social position underlättades av ett gäng klämkäcka möss och fåglar.

Dagens Askunge (som istället heter Jupiter Jones) får gå upp lika tidig och städa lika många toaletter som sin föregångare. De som hjälper vår Jupiter på vägen är på sätt och vis också djur fast kanske inte så klämkäcka. Snarare rätt bistra.

Jupiter befinner sig nämligen plötsligt mitt i maktkampen inom en intergalaktisk överklassfamilj. Det som smörjer universums ekonomiska maskineri är (mänskliga) gener och vad ett fingerfärdigt manipulerande med dem kan köpa – tid i form av ett i all oändlighet förlängt liv. Familjen Abrasax är en av de mäktigaste aktörerna på denna spelplan och i deras egendomar ingår bland annat planeten Jorden.

Något annat detta manipulerande kan fixa är snillrika kombinationer mellan mänskligt DNA och andra arters dito. Till Jupiters hjälp kommer albinovargshybriden Caine Wise och bihybriden Stinger Apini, men de är som sagt rätt hårdföra legosoldater och inte särskilt klämkäcka.

Efter Matrix-trilogin kan jag inte säga att jag har odlat något särskilt förhållande till Wachowski-syskonen Lana (formerly known as Larry, sug på den…) och Andy. Tittar jag på filmografin ser den inte allt för imponerande ut, den består egentligen bara av Speed Racer och Cloud Atlas, varav jag inte sett någon (men den dagen jag ser Cloud Atlas lär intresset vara stort för mitt omdöme, har jag förstått…).

Inga särskilda förväntningar på Jupiter Ascending med andra ord – jag hade inte ens någon särskild koll på vad spektaklet skulle handla om. För ett svulstigt och extravagant spektakel är det absolut, både historiemässigt och visuellt. Designteamen har fått gå seriöst bananas med sina tre kosmiska överklassyngel, Titus, Kalique och Balem. Allt, från kostymer till palatsinteriörer till rymdskeppsexteriörer, är överdådigt, färggrant och glittrande (och förstås djävulusiskt snyggt).

Och jag gillar det som fasen! Jupiter Ascending var helt enkelt högoktanig underhållning på samma nivå som Guardians of the Galaxy. Antagligen är det det renodlade underhållningsvärdet som gör att jag istället för att irritera mig på ”plagiat”, finner stort nöje i att hitta spår av förutom den klassiska Askunge-sagan exempelvis Dune (machiavellisk maktkamp), The Fifth Element (färgsprakande är bara förnamnet), Brazil (inklusive Mr. Gilliam himself!) och förstås också syskonens egen Matrix (tänk elektricitet istället för gener) i det hela. Att filmens manus inte på långa vägar är lika genomtänkt eller utseendet lika grådaskigt minimalistiskt som det sista exemplet gör mig inte så mycket.

I likhet med många andra filmer av den här storslagna typen går det förstås att peka finger mot överspel och osannolika händelseutvecklingar, men jag tillät mig ryckas med. Möjligen kan jag tycka att tempot i särskilt filmens första halva drogs ned av lite för många utdragna action-jakt-scener.

Men i dagens filmklimat, när det gnälls högt och lågt över bristen på nytänkande i oändliga mängder säkra uppföljare, prequels och reboots, tycker jag att försök att plöja lite nya fåror borde premieras. Med det sagt, inser jag förstås att det finns en klar risk för en what-the-hell-was-i-thinking-känsla av bibliska proportioner om jag någon gång skulle få för mig att se om filmen.

Alltnog, på pluskontot finns en svårslagen fantasifullhet (bland annat när det gäller lämpliga namn på alla genetiska hybrider) och en kort, men ändock, kommentar till jordens resurshushållning. Men en ännu större post utgörs av Jupiter själv. Alltså inte planeten, utan Mila Kunis. Han är perfekt för rollen i så måtto att hon har en fin komisk tajming och samtidigt känns naturligt och trovärdigt tuff. Alltså inte in-you-face-posör-tuff som Michelle Rodriguez, utan tuff på ett sådant sätt att jag köper att hon skulle kunna sopa till en bortskämd stekare med allvarliga mammakomplex med ett järnrör. Mila for queen, God save the Queen!

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Även Fiffis filmtajm (med gäst!) har sett denna moderna Askunge-saga. Vi såg filmen faktiskt nästan samtidigt, bara i olika salonger på olika orter. Men sådan avstånd är världsliga i filmens underbara universum.

Annonser