12 years a slaveDen gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.

Solomon Northup är lite som den där floden. På ytan ser han kanske nästintill oförändrad ut, men det är inte samme Solomon på slavplantagerna nere i amerikanska södern som bara några år tidigare spatserade omkring som en fri man i norr. Mot mitten av 1800-talet var slavhandel fortfarande en lönsam affär i de förenta staterna, särskilt tack vare utvecklingen av bomullsodlingarna. Så lönsamt att det faktiskt var värt besväret att kidnappa fria, svarta män och sälja dem som slavar.

Jag vet inte om Steve McQueen också tänkte på Herakleitos och panta rei när han arbetade med sin filmatisering av den bok som Solomon Northup skrev om sina upplevelser. Men kameran fångar in mycket vatten, många vattenvägar. Solomon transporteras via flodbåt till New Orleans och ångarens stampande vattenhjul tillåts morra som ett djur, vilket svalt sina olyckliga passagerare med hull och hår.

När Solomon på sin första plantage överbevisar snickarmästare John Tibeats om att det verkligen går att transportera virke på den närliggande floden föräras han sannolikt en helt egen sida i mästarens svarta bok. Antagligen samma svarta bok där Tibeats skrivit ned texten till slagdängan ”Run nigger run”.

Och även om jag känner en distans i Solomons historia liknande den gentemot Bobby Sands i McQueens Hunger, finns ändå ett par scener som jag misstänker ska ses som känslomässigt avgörande. Scener som antyder att mannen Solomon faktiskt påverkas, förändras, av sina upplevelser. En av dessa är en sångstund vid slavarnas begravningsplats på Edwin Epps bomullsplantage där Solomon med allt större intensitet sjunger med i flodgospeln ”Roll Jordan Roll”.

Det var faktiskt inte helt fel att hinna klämma in Hunger innan jag såg 12 Years a Slave eftersom jag tidigare inte bekantat mig överhuvudtaget med Steve McQueen (även om jag äntligen fattat att det inte är stjärnan från Bullit som slagit sig ned i regissörsstolen) . Tack vare Hunger var jag mer förberedd på visuella storverk (det brinnande brevet som långsamt falnar i natten!), ett fokus på kroppar (gärna fysiskt torterade sådana) och nästan ofattbart långa tagningar (särskilt då den famösa piskscenen naturligtvis).

Plus en historia som sätter fingret på ett system som berövar människor det mesta som gör att de skulle kunna kalla sig för mänskliga. Fångarna i Mazefängelset hade lika lite makt över sina kroppar som Salomon och hans olyckskamrater har, något som förstås blir extra tydligt när Paul Giamattis slavhandlare affärsmässigt knallar omkring bland sina handelsvaror. Klatschar skinkor, klämmer armmuskler och bänder upp munnar.

Men som sagt, icke desto mindre finns distansen där. Slaveriskildringen är givetvis upprörande men känns allt för välbekant för att jag ska bli särskilt berörd. Dock ska ingen skugga falla över de huvudsakliga skådespelarna, särskild då Chiwetel Ejiofor som Solomon och Michael Fassbender som Edwin Epps. Brad Pitt som iförd amishskägg läser PK-repliker innantill hade filmen däremot kunnat klara sig utan.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser