Tommy (2014)

Stockholms undre värld går i väntan, inte på den illusoriske Godot som man kanske skulle kunna tro, utan på Tommy. I alla fall den del som tillsammans med honom var inblandad i ett framgångsrikt rån för ett något år sedan. På plats är än så länge bara Tommys hustru Estelle med dottern Isabel för att inkassera makens del från rånbytet. Från början räcker det med att Estelle hotar med makens ankomst för att tuffingarna ska se ut att kissa på sig, men frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det hotet förlorar sin effekt.

I grund och botten är Tommy som synes ingen komplicerad historia. En sådan som i rätta händer kan bli en effektiv och nervkittlande thriller, här dessutom kryddad med en mer dramatisk strimma om hur skurkaktiga män tenderar att utnyttja känslomässigt beroende eller lättlurade skurk-flickvänner. Systrarna Estelle och Blanca förvaltar mer än bara ett biologiskt morsarv och Estelles starkaste drivkraft, förutom ren överlevnad, tycks vara att rädda Isabel från samma öde.

Men eftersom Tommy nu inte blev varken effektiv eller spännande är det inte utan att jag funderar på var skuldbördan ska placeras.

Absolut inte musikmässigt i alla fall. Martin Landquists score är fullt thrillerkompetent och toppas dessutom av soundtracket. Särskilt Enyas mummelsång ”Boadicea” under förtexternas vinterbleka Stockholmsbilder sätter en alldeles förträfflig doom and gloom-stämning och signalerar att en modern krigardrottning är i antågande. Den allt för ihärdigt använda julmusiken hade jag dock kunnat vara utan.

Jag är också benägen att frikänna skådespelarna. Med få undantag är det i och för sig inga topprestationer vi får ta del av (eller är det bara jag som har svårt att ta Johan Rabeus på allvar?) men heller inga som är hårresande dåliga. Däremot tycks trenden om kvinnliga rollinnehavares överlägsenhet hålla i sig för min del. Varken Rabeus eller Ola Rapaces skurkaktiga män har något att sätta emot systrarna i form av Moa Gammel och Lykke Li Zachrisson (ja, den Lykke Li, eller Li Lykke Timotej Zachrisson som hon egentligen heter). De få gånger jag känner av ett trovärdigt utbyte mellan filmens karaktärer är det mellan dem.

Inte heller manusförfattaren Anton Hagwall kan i någon större utsträckning lastas för slutresultatet gissar jag. Däremot hade man nog kunnat lösa planteringen av den aska som Estelle släpar med sig in i landet på ett bättre sätt, det kändes som ett lite för otaktiskt drag av denna annars streetsmarta kvinna. Storyn är som sagt så pass enkel att jag misstänker att den otydlighet som uppstår snarare handlar om hur man har valt att berätta den.

Eller man och man, förresten. Tommy ståtar med inte mindre än tre olika klippare, vilket sannolikt är minst två för många. Utöver det känns det tyvärr ofrånkomligt att hundhuvudet primärt får sättas på regissören Tarik Saleh axlar (så till vida vi inte har att göra med klåfingriga producenter).

Efter Metropia hade jag vissa förhoppningar. Även där var ju grundhistorien förhållandevis rätlinjig, men dess styrka hängde tajt ihop med den speciella animeringen. Det som gör att Tommy inte funkar för min del beror i mångt och mycket på de bilder och scener som Saleh valt.

Filmen är stundtals både övertydlig (klippningen mellan Estelle och dottern när de ankommer till Arlanda, ett Stockholm i julmyspysig skrud för att kontrastera Estelles desperata situation), underlig (särskilt Ewa Frölings Housewives of valfri amerikansk stad-mor och Amanda Ooms extremt avslappnade new age-hustru), helt enkelt meningslös (mängder med Stockholmsbilder som inte fyller någon egentlig funktion) och slutligen enstaka gånger på gränsen till obegriplig (vem (VEM?!) hjälper Estelle när hon blivit nedslagen?).

Någonstans i filmens utkanter fladdrar det hela tiden omkring en schysst thriller som aldrig får chansen att blomma ut. Med tanke på att vissa delar känns oerhört genomtänkta (exempelvis Moa Gammels konsekventa white trash-klädesel) är det inte utan att jag undrar vad det var som gick snett när delarna skulle sättas ihop till en helhet. Jag har fortfarande Snabba Cash-filmerna osedda och har följaktligen inte sett någon svensk skurkfilm sedan 9 millimeter. Jämfört med den var Tommy förvisso Oscarsmaterial, men Metropia hade gjort att jag förväntade mig något lite mer egensinnigt.

Inte så många filmspanare som tyckte till den här gången. Ett tecken på Tommys kvalitetsbrister?
Har du inte sett den (blogg)
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den (pod)
Fripps filmrevyer
Except Fear