Publicerad i Västerbottens Kuriren i januari 1997
Malik är en helt vanlig småfifflare som är trött på att spela i b-laget, så när gangsterbossen Ruiz erbjuder honom jobb som kan innebära stora pengar är han inte sen att hoppa på chansen. Men samma kväll får han också ögonen på den vackra Carmen och kärleksförhållandet är snart ett faktum. Men trots att de båda kommer från samma miljö, en stockholmsk multietnisk förort, så har Carmen ambitioner och för hennes skull försöker Malik att bli hederlig. Men det är svårt att hålla sig på den smala vägen och ett bankrån som slår helt fel sätter stopp för alla planer.
9 millimeter har påannonserats som “en film av producenterna till Jägarna”, men låt er inte luras av det lätta tricket. Jägarna lyckades åtminstone i vissa lägen med allt det som misslyckas i 9 millimeter, nämligen täthet och spänning. Kärleken är det lika dåligt bevänt med i båda rullarna. Herr Lindmark har tydligen studerat film i staterna och av allt att döma borde han ha stannat kvar där. Inte för att amerikanarna förtjänar ännu en medelmåttig actionregissör, men för att herr Lindmark uppenbarligen själv tror att han är kvar där. Själva filmandet är inte helt oävet men språket är ibland en direktöversättning från engelskan med allt vad det innebär av meningsbyggnad och ordval. Vissa scener och inredningar antyder ett något för ivrigt tittande på framförallt Gudfadern och Quentin Tarantinos filmer. Gangsterbossen Ruiz springer omkring med sidenhalsduk, skjuter sin revisor i benet och har ett akvarium på kontoret. När unge Rico blir “dealare” (knarklangare) klär han sig genast i uppknäppt svart skjorta och vit kavaj.
Dessutom verkar det som vanligt stört omöjligt att få tag på bra svenska skådespelare. Varför Paolo Roberto ens finns med på rollistan är för mig en gåta, såvida inte regissören har några osannolikt nostalgiska minnen av Stockholmsnatt, för han kan inte agera. Alla aktörer låter som om de läser direkt ur manus, vilket ibland är så pinsamt att man sitter och vrider sig i fåtöljen – “Va’ jiddrar ‘ru om? Jag vill inte jobba!”. Å andra sidan är det fullt möjligt att stockholmsungdom av idag pratar på detta viset och jag bara inte hängt med i svängarna.
Men för all del, vem kan ta en action på allvar som ståtar med ett soundtrack innehållandes Robyn?
Omdöme 2010:
Var tvungen att plocka upp denna juvel på förekommen anledning av Surskäggets recension av Snabba Cash (jag väntar fortfarande på min kokbok). Jag har aldrig sett om den (och har därför inga som helst planer på att ändra satt betyg), men minns fortfarande framförallt det fullkomligt patetiska slutet. Och så vet jag inte vad jag hade emot Robyn på den tiden, men i och för sig, 1997 hade man ju bara “Do You Really Want Me” och “You’ve Got That Something” att gå på. Inte direkt actionladdad musik om vi säger så…
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hmmm….funderar på sista meningen i den här recensionen.
Varför skulle det inte funka med Do you really want me med Robyn på ett soundtrack? Hon var – och är – ju en ungdomsidol och att då plocka in henne i ett soundtrack för en ungdomsactionfilm, ja, för mig känns det inte som något konstigt.
@Fiffi: Det var mer stämningen som inte funkade för mig — action/gangster/thriller borde vara tyngre och inte lika gladpoppigt. Men att man ville rida på Robyn-vågen är naturligtvis fullt förståeligt.
Skvallerbytta bing bång har gjort att jag haft myyyycket svårt för Robin, det är först nu jag kunnat lyssna på henne. Bortsett från recensione än ett skäl att inte se filmen 😉
Jo jo, den här är katastrofalt dålig. Inte ens filmtekniskt når den upp till en acceptabel nivå. Att man låta en skådespelare kasta tre, fyra skuggor mot en vägg upphörde man med redan under stumfilmen. Med 9mm är vi tillbaka på en lekstugenivå innan filmmedlen var ens någorlunda utforskade. Grattis filmmakare till en av världshistoriens mest inkompetent gjorda långfilmer!
@D R-L: Skönt att se att man inte ens kan ursäkta den med: ”Den är ju i alla fall snyggt filmad”… Det är som att säga ”Men de däringa dansbanden är i alla fall duktiga musiker” 😉