MetropiaRoger är en vanlig svennesnubbe som bor i Farsta med flickvännen Anna, vilken fyller deras gemensamma lägenhet med Hello Kitty-dockor. Det som möjligen skiljer honom från gemene man är att han av någon anledning fått för sig att han inte vill använda den Europa-omspännande Metron för att ta sig till och från jobbet.

Istället cyklar Roger i ur och skur, en resa som tar honom så lång tid att det är knappt han orkar sitta tio minuter framför det populära ”lek”programmet Asyl (där högsta vinsten är…just det, asyl i paradiset Europa) på kvällen. Att ta någon bil är inte att tänka på eftersom världens råvaruresurser utarmats, det enda alternativet är alltså Metron.

Roger är som sagt en vanlig kille, missnöjd med sitt liv men utan någon att skylla på förutom sig själv. Det är han som gjort valen som lett till att han utmattad sitter där han sitter. Men om det inte var det? Kan det vara så att transportföretaget Trexx har något annat än att bara transportera människor i kikaren?

Idag har Tarik Salehs film Tommy premiär och därför visade det sig vara en lycklig slump att jag faktiskt hade hans första spelfilm Metropia ståendes i hyllan. Helt i linje med regissörs-inlägget hos Fredrik on Film är det så klart spännande att kunna ta del av en filmskapares historia när man står i begrepp att bekanta sig med nuläget. Kommer man att kunna hitta gemensamma nämnare? Innan Metropia hade Saleh också regisserat ett par dokumentärer och jobbat en hel del med TV, men där han mer av ett blankt ark för min del.

Nåvälan, Metropia alltså. Filmen är ingen vanlig spelfilm, utan animerad i en mycket speciell stil som påminner en hel del om Terry Gilliams utklippscollage. Tänk typ rörliga klippdockor, med en dragning åt Bratz-hållet. Flyktiga bikaraktärer rör nästan bara på munnarna i ett för övrigt fotostelt ansikte, men huvudkaraktärerna med Roger i spetsen ges betydligt mer dynamiska ansiktsutryck. Miljöerna är huvudsakligen betong- och rostdeprimerande byggnader eller metron själv.

Ljuset är dystopilämpligt grådaskigt, färgerna nästan helt urvattnade i denna också för övrigt utarmade nya, sköna värld. Världen är utsliten, en sophög som mänskligheten väljer att inte se. Någon initiativkraft finns inte längre; trots att det bara tar trekvart mellan Stockholm och Paris med den fantastiska metron har Roger aldrig sett Eiffeltornet (vilken i och för sig förstås har blivit en enda stor reklampelare för mirakelshampoot Dangst).

Roger är sålunda dystopilämpligt miserabel i ett dystopilämpligt totalövervakat samhälle, baserat på reklam för meningslösa konsumtionsbehov (”My appearance is a reflection of my soul”) och själlös men lättsmält underhållning (under förutsättning att man nu tycker att det är lättsmält med människor som blir utvisade).

Metropia bjuder rent storymässigt alltså egentligen inte på särskilt mycket nytt när det kommer till teknokratiska framtidsdystopier (bara tio år bort nu…) som övervakas av Det Onda Företaget, men det hela är habilt utfört. Jag gillade animationsstilen och många av manusets idéer. Som en extremt invaderande reklam vilken kan spela på din impotensoro för att kursa lite Viagra. Den lite poetiska upptakten är också den en fin touch som gör att filmen sticker ut. På samma sätt fungerar Kristian Linders score som är både spänningsskapande och sorgset längtansfylld.

Nu ska det bli mycket spännande att se vad Tommy har att bjuda på. Kommer Saleh att kunna domptera Moa Gammel och Ola Rapace lika bra som sina klippdocksfigurer? På onsdag kommer svaret.

star_full 2star_full 2star_full 2