Elvira, Mistress of the Dark (1988)

Ytterligare ett av de där amerikanska popkulturfenomenen som man känner sig märkligt välbekant med trots att man aldrig upplevt dem i realiteten: TV-visningar av mindre eller ännu mindre välgjorde skräckfilmer med en värd som både introducerar och kommenterar det som händer.

En av pionjärerna var Maila Nurmis (född i Syrjäniemi 1922) karaktär Vampira i The Vampira Show, vilken sändes under mitten av 50-talet. Maila baserade Vampira på Charles Addams klassiker Morticia Addams, med getingmidja samt en (mycket) generöst urringad och tajt svart klänning. Serien Fright Night (med värden Sinister Seymour) blev poppis under 70-talet, till dess att Larry Vincent som spelade Seymour gick bort. Han var uppenbarligen inte tillräckligt Sinister för att kunna fortsätta att sköta jobbet från Andra Sidan.

Fright Nights popularitet innebar förstås att producenterna ändå ville mjölka mer pengar ur konceptet och man försökte  återbörda Vampira och Maila Nurmi till TV-mediet. När det gick i stöpet gjordes inga större ansträngningar att tänka nytt – det anställdes helt enkelt en ny Vampira. Med en lika tajt och urringad klänning men en något större frisyr och det totalt annorlunda namnet Elvira lyckades man tydligen undkomma stämningar från Nurm/Vampirai.

Med introduktionen av Elvira döptes Fright Night också om till Elvira’s Movie Macabre. Serien sändes under första halvan av 80-talet och exponerade sin publik för allt från klassiker som Village of the Damned och Horror Express, kaijus som Gamera: Super Monster samt mindre nogräknade alster som The Incredible 2-Headed Transplant och Attack of the Killer Tomatoes!

Elvira spelades av Cassandra Peterson som tidigare jobbat i Las Vegas och träffat Elvis. En karriär hon fick användning för i bland annat Diamonds Are Forever. Elvira som karaktär blev mer övertydligt humoristisk, lite pajjig men med ett gott hjärta. Hennes popularitet försäkrade Cassandra Peterson emellertid inte bara en livstid av uppträdanden på olika sci-fi-, skräck- och seriemässor utan också en helt egen film.

I Elvira, Mistress of the Dark är Elvira (kanske inte helt överraskande) värd för ett skräckfilmsprogram på en liten skit-TV-station där hon är i ständiga konflikter med den malliga nyhetsuppläserskan. Men måttet är rågat när stationens nye ägare sätter som villkor för fortsatt anställning att Elvira ska vara ”tillmötesgående”. Lagom till uppsägningen kommer dock beskedet att Elviras gammeltant Morgana har dött och det finns därmed ett arv att inhösta.

Elvira ger sig därför av från det förhållandevis tillåtande Kalifornien till det pryda och inskränkta Massachusetts där Morgana befunnit sig. I idylliska Fallwell (ingen slump med den namngivningen kan man gissa) stöter hon genast på patrull i form av stadens Morality Club och dess respektingivande ordförande Chastity Pariah. Inte heller hennes gammelfabror Vincent Talbot tycks vara särskilt vänligt inställd till sin unga släkting. Däremot får hon med sin förstående inställning till smink Fallwells tonårsflickor på sin sida. Grabbarna är mer förtrollade av hennes stora…tillgångar.

Elvira är långtifrån den bästa film jag sett, inte ens när man tar hänsyn till genren komisk skräck, alternativt självmedveten parodi. Men den är harmlös och har ett visst mått av den där mysfaktorn som en del 80-talsfilmer lyckas så bra med. Jag bryr mig liksom inte om att filmen är dålig eftersom den själv är så medveten om att den är det.

Dessutom bjuder den ju på så många trevliga biroller att den sannolikt skulle kunna användas som en ölmoviequiz. Här kommer facit för er som vill fuska och bara dricka öl: Morgan Sheppard (Star Trek, Transformers men också en hel del röstagerande), Daniel Greene (General Hospital och Falcon Crest), Edie McClurg (enstaka roller i typ hundra miljoner TV-serier), Kurt Fuller (Anger Management, The Pursuit of Happyness), Frank Collison (O, Brother…), William Duell (One Flew Over the Cuckoo’s Nest och Police Squad!) och Pat Crawford Brown (enstaka roller i typ hundra miljoner TV-serier samt återkommande i Desperate Housewives).

Särskilt stolt var jag själv över att ha lyckats spotta (om än inte utan hjälp placera) unge Ira Heiden vars glasögon är exakt lika stora och plastiga som de var på Will Stanton i A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors.