Idag ska jag på inflyttningsfest till min bror och vad passar då bättre än en av hans absoluta favoritfilmer (han har till och med besökt restaurangen på plats i the Big Apple)? Filmen är liksom Delicatessen uppvärmda rester från ett tidigare filmspanartema. När det begav sig temamässigt omskrevs den av Jojjenito och omnämndes av Har du inte sett den?-gänget.

***

Dinner RushNär filmspanartemat Mat kom på tapeten var som sagt Dinner Rush en av de filmer som mina tankar vände sig emot. En New York-historia som rekommenderats av många. Ett tillfälle så gott som något alltså att ta chansen och äntligen se mästerverket.

Är det något som åratal av maffiafilmkultur har lärt sin publik är det att dessa ”made men” gillar att äta. Alltså känns det fullt naturligt att Dinner Rush inleds med ett samtal om olaglig bookmaking och gangsters från Queens som försöker ambåga sig in på Tribeca-marknaden, samtidigt som vi får se bilder från ett restaurangkök i fullt ös. Det ryker och flammar, fräser och sjuder. I köket pågår all action på ytan, det går inte att gömma den (utom möjligen i ugnen då) men i övervåningens restaurang är läget ett annat.

Louis Cropa känner att tiden håller på att springa ifrån honom. Inom New Yorks brottsliga kretsar finns inte längre någon heder kvar, särskilt tydligt blir det efter den brutala nedskjutningen av partnern Enrico. Louis kan dock tänka sig att sälja bookmakingen till de nya gangstrarna, men restaurangen släpper han aldrig.

Trots denna övertygelse håller emellertid även restaurangen att springa ifrån honom, både kulturellt och matmässigt. Det är helt enkelt inte samma sak som när hans älskade hustru skötte köket och lämnade ifrån sig hederlig och närande traditionell italiensk mat.

Nu har sonen Udo tagit över och visat sig vara en sådan matkonstnär att kön numera ringlar sig långt ut på gatan. Ätandet har blivit en show och de nymodiga gästerna drar sig inte ens för att amma vid sittande bord eller för all del recensera konstverken på väggarna. Udos mat är krånglig och fåfäng (hans uppläggningsteknik skulle få Gordon Ramsey att spränga ett par blodkärl) och han tjatar dessutom på sin far att låta honom ta över restaurangen.

Under en ödesdiger kväll möts mat och brottslighet i Giginos stimmiga lokal.

Genom att den utspelas under en förhållandevis kort tid bygger Dinner Rush mycket på detaljer och sina karaktärer och jag kan inte hitta många fel hos någotdera. Alla inblandade gör strålande insatser, särskilt då förstås Danny Aiello som den grånande patriarken Louis. En man som alltid tagit hand om de sina men som nu tycks få mer respekt av sina anställda än sin son. Edoardo Ballerini spelar en sådan där kolerisk köksmästare som med järnhand dompterar sina anställda och avskedar någon på studs på grund av slöa knivar. En särskild relation finns förstås mellan honom och den spelberoende sous-chefen Duncan, som spelas mycket bra av Kirk Acevedo.

Genus-o-metern kan inte låta bli att notera att ingen av de huvudsakliga rollerna innehas av kvinnor. Däremot finns de hela tiden med mer eller mindre i utkanten som stabiliserande element och ett bechdeltest fixas förstås utan större problem eftersom serveringspersonalen är övervägande kvinnlig.

Vore jag arbetsskyddsombud skulle jag säkert ha ännu mer att invända än genus-o-metern, men nu kan jag nöja mig med att konstatera att personalen torde få bra flås genom att skala upp och ned i den minimala trappan mellan köket och restaurangen.

En annan sak som är nära nog perfekt i Dinner Rush är tempot. Välavvägt mellan de olika händelseutvecklingarna och mer löpande restaurangverksamhet, med servering och vinval. Intresset och snålvattnet hos mig hålls i alla fall uppe tack vare de skymtar och mångordiga samtal som förs kring all maten (vi befinner oss ju ändock på en restaurang). En liten temposänkning mot sista tredjedelen börjar jag precis hinna störa mig på innan jag märker hur effektivt filmen åter skjuter fart (i köket förstås, var annars?) inför sin upplösning.

Och jag måste säga att det är upplösningen som gör Dinner Rush för min del. Utan den hade filmen varit helt ok, men minst ett betygssteg lägre. Inte så att den kommer som en total överraskning, man har börjat få sina misstankar, men det är så otroligt snyggt utfört och med så små medel. Förvånande nog tycks Dinner Rush vara regissören Bob Giraldis enda spelfilm. Kanske tillhör han den alltför fåtaliga skara som klarade av att sluta medan han låg på topp?

Annonser