Star Trek V: The Final Frontier (1989)

Yosemite National Park- En ensam bergsklättrare. Det går raskt och smidigt uppför den berömda El Capitan, men vänta ett tag nu… Plötsligt tycks vår klättrare inte bara ha lagt på sig flera kilon, utan ser också på det hela taget betydligt stelare ut. Endast en man klarar av en sådan ögonblicklig kroppsförändring: kapten James T. Kirk.

Större delen av Enterprises besättning spenderar lite välförtjänt R&R i idylliska Yosemite medan skeppet ställs i ordning för ett nytt uppdrag. Men vilan blir allt för kort när de måste hantera en kris på planeten Nimbus III, lokaliserad i den neutrala zonen. Ett gäng terrorister har tagit planetens ledare gisslan och endast en man av Kirks kapacitet kan få förtroende att lösa situationen, oavsett i hur ofärdigt skick Enterprises system befinner sig.

Exakt vad Kirk tillför som inte vilken gröngöling som helst hade kunna kläcka förblir något av ett mysterium eftersom hans lösning består i att frigöra gisslan ”the old-fashioned way”. Det vill säga kasta sig in i röran, phasers ablaze, bara för att omgående bli tillfångatagna och se på medan Enterprise blir annekterat av den vulcanske terrorledaren Sybok.

Men när de får en chans att bekanta sig med Sybok visar det sig att han är mer av profet än terrorledare. Han har fått en vision om att han ska finna Gud på planeten Sha Ka Ree i det mittersta av Vintergatan och det är därför han behöver Enterprise. Ska Sybok kunna övertyga trion Kirk-Spock-Bones om att hans fokus på känslor snarare än hård logik är den rätta vägen? Och kommer klingonkaptenen Klaa någonsin att hinna upp Kirk för att kunna fajtas med en värdig motståndare?

Jag börjar misstänka att det ligger något i teorin att Star Trek-filmer med jämna nummer alltid är mycket bättre än de med ojämna. För medan Star Trek IV: The Voyage Home var rätt trivsam och smårolig, blir de inledande putslustigheterna i Yosemite aningens krystade (för att inte tala om fruktansvärt dåligt utförda rent effektmässigt sett). Bones är upprörd och muttrar, medan Spock höjer på ena ögonbrynet och är frustrerande logisk och känslolös.

Science fiction är en genre som lämpar sig utmärkt väl för att utforska religion, men de mest lyckade försöken som jag har tagit del av har samtliga varit skrivna sådana. Mot bakgrund av Star Trek V gissar jag i alla fall att den typen av plot, som ofta är resonerande, är svår att frammana i ett visuellt medium.

Det är ju en sak med en historia som den i första Star Trek, där det finns funderingar på om den entitet eller varelse man ska möta (V’ger) är allvetande och något som närmar sig vad vi skulle kalla en guddom. Det blir mer grannlaga i Star Trek V eftersom det helt enkelt känns osannolikt att Gud skulle residera i ett fysiskt planetärt paradis som dessutom går att lokalisera till vår egen galax. Fast på ett sätt skulle man förstås också kunna se det som att Star Trek V därmed redan genomfört den cliffhanger som Prometheus avslutades med.

Dessutom är filmens huvudsakliga fokus inte Syboks religiösa sökande, utan sökande efter en hemmahörighet, en familj. Inledningsvis sitter Kirk-Spock-Bones sitter runt sin lägereld och filosoferar kring att man som anställd i stjärnflottan inte kan ha någon familj. Space is my mistress…

Men Sybok konstaterar exempelvis att han har svårare att omvända trojkan jämfört med andra besättningsmedlemmar just för att deras vänskap är så stark. Och i slutänden dras naturligtvis slutsatsen att allt inte handlar om familj på ett rent biologiskt plan, om vi nu inte redan hade gissat det redan under TV-serien.

Kopplingar till originalserien finns i form av avsnittet “The Way to Eden”, där den galne vetenskapsmannen Dr. Sevrin och hans Manson-liknande följeslagare letar efter planeten Eden. Avsnittet i sig är dock mer ute efter att driva med lättlurade hippes än att utforska religiösa frågeställningar.

Vore man elak skulle man kunna spekulera i huruvida titelns final frontier inte alls bestod i att möta Gud, utan att få de huvudsakliga skådespelarna på benen inför varje inspelningsdag. William Shatner dubblerade som regissör och ska ha lagt vikt vid en fysiskt ambitiös produkt, men visst märks det att yngste George Takei var dryga 50 och både DeForrest Kelley och James Doohan närmade sig 70-strecket.

Övriga skådespelare gör vad de ska men det är naturligtvis kul att fundera på vad som hade hänt om Sean Connery, som var det ursprungliga önskemålet, spelat karaktären Sybok istället för, som det nu blev, Indiana Jones pappa. Arvet från Connery märks dock i planetnamnet Sha Ka Ree och den porträttlike men betydligt mindre kände Laurence Luckinbill som nu fick fylla profetens skor.

Däremot kan jag fortfarande inte med bästa vilja i världen tycka att klingonerna funkar. Språket som utvecklades av Marc Okrand till Star Trek II låter i mina ögon mer fjantigt än skräckinjagande eller imponerande och åtminstone de manliga krigarna ser mest av allt ut som avskräckande ”före”-bilder till en produkt som ska motverka torrtochrisigt hår.