Star Trek VI: The Undiscovered Country (1991)

They’re baaaack. Lite äldre, lite rundare. Men nu, vid 25-årsjubileet för TV-serien, är det äntligen dags för en välförtjänt pensionering av Enterprises ursprungliga (om man inte räknar pilotavsnittet ”The Cage” som aldrig sändes, utan ersattes av ”Where No Man Has Gone Before”) besättning. Det är bara ett sista uppdrag att klara av först.

Klingonimperiet har sträckt ut en oväntad olivkvist till planetfederationen och det är upp till Kirk att stå värd för förhandlingarna ombord på Enterprise. Ett jobb han inte hoppar jämfota av glädje över direkt. Han kanske inte skulle gå så långt som att säga att en bra klingon är en död klingon, men sedan mordet på sonen David på Genesis-planeten är Kirk ännu fastare i sin övertygelse att man inte kan lita på klingons.

Men en order är en order och exakt 19.30 (finns det klockslag i rymden?) påbörjas en synnerligen stel affär där de besökande klingonerna (med viss rätta, vad vi kan se) anklagar planetfederationen för att vara en exkluderande och diskriminerande klubb för Tellus-bor. (Filmerna har exempelvis placerad både Federationen och Stjärnflottans HQ i San Fransisco.) Middagen avslutas trots allt utan blodsspillan och alla drar en lättnadens suck. Men säg den välsignelse som vara för evigt…

Plötsligt attackeras klingonskeppet och av allt att döma ser det ut som om skotten kommer från Enterprise. När Kirk och Bones tar sig till det sönderskjutna vraket kan de bara åse förödelsen och sin egen arrestering. Nu måste de som är kvar på Enterprise lista ut hur det hela gick till för att kunna rädda sina kollegor från ett öde värre än döden på straffkolonin Rura Penthe. För att inte tala om att undvika universellt krig.

Vi kan väl börja med att fundera över följande faktum: Star Trek VI kom 1991, samma år som Terminator 2. Börjar man tänka i de termerna känns Star Trek VI ärligt talat aningens amatörmässig, trots all erfarenhet som finns inbakad i projektet.

Samtidigt känns den typen av jämförelser orättvisa och inom franchisen Star Trek-filmer har vi åter kommit fram till en av de lite bättre, jämnnumrerade, filmerna. Tokroliga meningsutbyten mellan Spock och Bones hålls lyckligtvis till ett minimum och med den potentiella förändringen av den hävdvunna fientligheten mellan klingons och alla andra lyckas man ingjuta en viss fräshör i historien.

Därmed inte sagt att jag fortfarande inte har stora problem med klingonerna. Kostymören tyckte tydligen att det tuffaste som finns i framtiden är Kiss-stövlar. Språket används med samma inkonsekvens som alla andra icke-engelsktalande skurkar tenderar att göra. Det är dessutom fortfarande rätt fjantigt och man vet att det i princip är en förlorad sak när inte ens en skallig Christopher Plummer kan få det att låta coolt. Han är annars stenhård som general Chang, vars ögonlapp sitter fastnitad i skallen på honom. Bokstavligt talat, alltså.

Det är svårt att undvika känslan av att Star Trek VI snarare är en propagandafilm för PRO (Gamlingar Kan!) än en tankeväckande och spännande science fiction. James Doohan skulle sannolikt aldrig få komma ombord ett rymdskepp med sin kroppshydda, till och med George Takei börjar se gammal ut och Nichelle Nichols ser lite obekväm ut i sin lilla lammköttsjägarkjol à la Tant Raffa. Trots det är den som sagt riktigt underhållande med alla sina hänvisningar till det nyss avslutade kalla kriget. En helt ok avslutning för våra tappra med andra ord. Det hade kunnat vara värre.