The Woman in Black (1989)

Vissa filmer blir som virus. Efter att Trash is King länge propagerat för förträffligheten och inte minst effektiviteten hos spökhistorien The Woman in Black dök den inom mindre än en månad upp hos både filmitch, Fiffis Filmtajm och Blue Rose Case. Och nu var det alltså min tur.

The Woman in Black är historien om Londonadvokaten Arthur Kidd. Han håller på att arbeta sig upp inom firman och med fru och två barn har han inte råd att avstå när hans chef beordrar honom att ta hand om kvarlåtenskapen efter klienten Mrs. Drablow. Jobbet kommer att kräva minst en veckas arbete i den lilla byn Crythin, och man får en känsla av att chefens motvilja att själv ta på sig jobbet inte enbart handlar om att han vill undvika en vecka på ett sunkigt byvärdshus.

Kidd anländer till det lilla samhället som är nog så livaktigt, men nämner han firmans klient eller hennes ensliga hus blir det strax andra tongångar. Mer än en person menar att de inte kände henne så väl och det passade dem bara fint. Inte ens Crythins lokala juridiska ombud, Mr. Pepperell, står på tå av förväntan att följa med ut till huset. Och visst ligger Eel Marsh House ensligt, mitt ute i ödemarken skulle nog vissa hävda. Omgivet av havet och salta sumpmarker är enda vägen dit bara tillgänglig vid lågvatten. Det gäller alltså att veta vad man gör innan man ger sig iväg.

Och frågan är om Arthur gör det. Både vid Mrs. Drablows begravning och Eel Marsh House ser han en kvinna helt klädd i svart som ingen annan verkar lägga märke till, må vara medvetet eller omedvetet. Och oturligt nog verkar hon ha bestämt sig för att hon inte gillar Arthur.

Historien utspelar sig på mitten av 20-talet (advokatbyråns underhuggare har precis varit och sett Chaplins The Gold Rush) och återskapandet av både London och den lilla byn är mycket bra gjorda, såväl exteriört som interiört. Döm om min förvåning när jag förstår att Susan Hill skrev förlagan så sent som 1983 (förlåt, TiK, det här bevisar att jag läser dina texter alldeles för slarvigt…), för stämningens skull hade jag kunnat svära på att den var betydligt äldre. Mer M.R. James än Stephen King om vi säger så.

The Woman in Black är verkligen en effektiv liten historia och ett bra exempel på att man inte behöver en massa avancerade effekter för att skapa en ruggig stämning (lyssnar du nu, 2012 års remake? Det verkar inte så…). Arthur hör ljud och känner nackhåren resa sig men utöver det är det inte så himla mycket mer. Förutom själva huset förstås och de evinnerliga dimslöjorna som omger det. Samt ett riktigt trevligt score från ingen mindre än Rachel Portman på den tiden när hon fortfarande primärt komponerade för TV.

Mycket bygger på de få bilder vi får av Pauline Morans vitmenade och utmärglade ansikte som den svartklädda och Adrian Rawlins övertygande och stadiga sammanbrott när han får allt svårare att värja sig från de spöklika visionerna. Själv hade jag inte riktigt samma problem – The Woman i Black var definitivt en trivsam, urbrittisk och stämningsfull produktion men särskilt skrämd blev jag inte. Av någon anledning inte ens av DEN scenen och jag brukar annars åka dit på just jump scares. Men gillar du spökhistorier finns det ingen anledning att hoppa över filmen, särskilt inte när den finns (iofs uppdelad) att bese på Youtube.

9 reaktioner till “The Woman in Black (1989)”

  1. Fan, jag känner mer och mer att jag förstört en fantastisk skräckfilm för folk. Ju mer man snackar om det, desto svagare blir effekten.

    Men Sofia, jag förstår inte vad du menar…

    Varför skriver du att du behöver läsa mina texter bättre? Jag skrev att pjäsen sattes upp 87, men att romanen skrevs 83 (om det är faktafel du hävdar). Jag har aspergers på fakta…

  2. Nej, nej, du förstör ingenting! The Woman in Black var absolut bra, precis som Night of the Demon, jag blev bara inte så skrämd av dem. Med fina filmer känns ju det nästan som en detalj i sammanhanget. Och det var inte meningen att låta som om du hade skrivit fel utan bara att jag inte hade uppmärksammat att Susan Hill skrev boken ’83, vilket du mycket riktigt påpekade i din text. Jag borde alltså inte ha blivit så förvånad när jag läste det igen på Wikipedia efter att ha sett filmen. Bara det… (är faktaaspergers lugnad?)

  3. Jag tror nog du har rätt i dina farhågor om remaken men jag blir ändå sugen på att se den – om inte annat för att kunna jämföra ”riktig” skräck mot plastig 😉

  4. Det här viruset sprider sig nog inte till mig för eller senare. Jag läste också först om filmen hos Trash is King och har varit sugen på att se den sen dess. Jag tror faktiskt det funkar att se den på Tuben. Om det finns eller att man gör en Spellista så blir det bara ett litet hack sen fortsätter filmen så man slipper klicka och fippla.

  5. @Fiffi: Jag kommer nog inte heller kunna hålla tassarna borta men har en svag känsla av att den riskerar att ligga i Wolfmanklass.

    @Jojjenito: Det funkar absolut, jag såg Hammerversionen av The Phantom… så.

    @BRC: Lättare att enas över brittiska spökhistorier än tysk knarkrealism? 😉

    @TiK: Gott.

  6. När filmer blir en snackis blir det lätt att förväntningarna blir höga men för mig passade den ypperligt då jag avskyr bleka ansikten, karrande dörrar och annat okytt och visst sitter jag och muttrar i biografmörkret 2012.

  7. @filmitch: För min del kan det sannolikt ha varit en kombination av (för) höga förväntningar och att jag börjar känna mig lite tveksam på om jag är särskilt trakterad av just spökhistorier. Å andra sidan är ju gamle James alldeles ypperligt mysryslig. Huruvida man blir fångad av en särskild stämning känns nästan mer individuellt än skådisar, story eller karaktärer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: