Thinner (1984)

Det här är en recension för alla er som är så unga (eller Stephen King-obekanta) att ni inte hängde med på Britney Spears “Thicker…”-skämt i Family Guy.

Advokat William Halleck, kallad Billy av sina vänner, mår inte så bra. Det kan bero på att han väger nästan 125 kilo men det kan också bero på att han nyss har kört ihjäl en kvinna. Det kan till och med bero på att kvinnans romska make, med en näsa som ser ut att ruttna där den sitter, har strukit Billy över kinden och viskat ett enda ord: ”Thinner”. Men Billy är en modern människa, välutbildad, och tror givetvis inte på något så 1800-talsmässigt som förbannelser. Så varför kan han inte sluta tänka på det där ordet? Inte kan det väl bero på att hans icke-existerande diet äntligen börjar ge effekt?

När jag började läsa Stephen King hade det precis blivit avslöjat att Richard Bachman egentligen var en King-pseudonym men han fick för mig aldrig riktigt samma status. Richard Bachman var fattigmans-King, möjligen för att Bachman-böckerna alltid var betydligt djupare rotade i realism. Nu vet jag bättre, Bachman-realismen kan vara helt magnifik (exempelvis skulle Misery ha varit en Bachman-bok), och har ni inte upplevt den, kan jag rekommendera en smakbit av The Long Walk.

Thinner är den femte Bachman-boken (föregången av Rage, The Long Walk, Roadwork och The Running Man), den sista som utgavs innan pseudonymen avslöjades och den första som har ett övernaturligt tema.

Men, i likhet med de tidigare Bachman-alstren, är det även i Thinner egentligen inte det övernaturliga som står i fokus, utan det mänskliga. Den gradvisa nedbrytningen av Billy Halleck, först kroppligt men snart även mentalt, är riktigt snyggt gjort (men så är också den här successiva åtdragningen av spänningsskruvarna Kings stora styrka) och allt är förmedlat med ett sedvanligt bistert och svart humoristiskt tonläge. Billys förhållande till dottern Linda är ömsint, hans önskan att skylla sin olycka på hustrun Heidi mänskligt och i detta avseende är boken helt trovärdig. Thinner är en attack på den välbärgade småstadens jäsande självbelåtenhet, där domare, advokat och polis håller varandra om ryggen, samtidigt som man inte tvekar att köra ut de som inte passar in. Men Den Andre kan slå tillbaka och boken är det sönderslagna självförtoendet hos de som trodde sig vara osårbara.

Tyvärr håller det inte hela vägen, i takt med att Billy försvagas på gränsen till hjärtinfarkt gör också boken det. Romernas liv får förvisso en hel del medömkan från Billy men karaktärerna blir trots detta grovt stereotypa (i Thinner är de naturligtvis ”gypsies”). Och att King inte kunde bemöda sig med tillräckligt mycket research för att ta reda på hur romani skrivs är oförlåtligt. Om det nu inte var meningen att just svenska läsare skulle vrida sig i skrattparoxysmer när man läser meningar som ”In Rom we call you skummade igenom , which means ‘white man from town'”. Ja, ni ser rätt, romani enligt Stephen King är inget mindre än nonsenssvenska (i den svenska översättningen har man dock ersatt detta med vad som sannolikt är romani). Det svider värre än en rejäl urinvägsinfektion.

To be continued…

9 reaktioner till “Thinner (1984)”

  1. Jag tror att jag läst boken. Läste nog allt av Stephen King/Bachmann som jag kom över i högstadiet. Har nog sett filmen också för jag minns en rätt usel sminkning och icke trovärdig såkallad ”fetdräkt”.

  2. Kings författarskap är lite som en berg och dalbana för mig fantastiska böcker följs av sämre. Just thinner är för mig en av hans mellanböcker. När det gäller bachman är nog Blaze min favorit. En fördel med Bachman böckerna är att de oftast är föredömligt korta då King har en tendens att breda ut sig, inte alltid men (Tommyknockers, Insomnia, Needful Things) ibland.
    F.ö verkar han dock vara inne i en bra period länge sedan han skrev en riktigt kass bok.

  3. Vad jag förstått hör du mkt på böcker. Missade länken du gav på de engelska böckerna trot du att du kan lägga upp den igen?
    Har du hört Ernst Hugo Jähregård läsa Skräckens Labyrinter av Lovecraft? Gillar man Ernst så är det en upplevelse lite utöver det vanliga kan dock vara svårt att få tag på.

  4. @BRC: Som sagt, to be continued… 🙂

    @filmitch: Det är väl som med högproduktiva regissörer, allt kan inte bli jättebra, men Bachman har jag generellt lite svårare med. Just Blaze har jag faktiskt inte tagit itu med ännu. Vad gäller längden spelar det mindre roll än själva historien tycker jag — Needful Things är briljant medan The Girl Who… var ett enda stort Jaha. Men jag kan hålla med om att 2000-talet har visat upp en ganska stark King (med undantag för Dreamcatcher och From a Buick 8. Lisey’s Story tyckte jag inte heller var så märkvärdig).

    Där jag hämtar mina engelska böcker hittas dock ingen King — enbart Public Domain . Vet att jag lyssnade på Järegård när jag var yngre, tror att det var några Poe-inläsningar dock. Men jag gillade inte hans inläsning och tar mig hellre igenom Lovecraft på engelska, så jag tror jag hoppar att försöka leta reda på den inspelningen. Men tack för tipset

  5. Dreamcatcher tyckte jag var knappt ok men Buick 8 gillade jag faktiskt. Jag var nog lite otydlig när det gäller längden, naturligtvis är det historien som är huvudsaken men i Kings fall visas ibland en tendens att dra ut på saker.
    It, The Stand och Duma Key är alla böcker jag gillat och de är ganska långa.

  6. @filmitch: Nu känner jag mig jättetjurig men jag kan fortfarande inte hålla med om att det är längden som är problemet — Tommyknockers är en fjantig historia och hade inte tjänat särskilt mycket på att skäras ned ett par hundra sidor. Huh, Dreamcatcher ändå ”knappt ok”… Okeej 😉

  7. Min Bachman-favvo är nog The Long Walk. Gillade även Thinner, men jag läste den nog på den tid när jag svalde allt King skrev. Hehe, när jag tänker efter så gör jag nog det fortfarande. 😉

    Filmen är väl inget vidare. Boken var lite obehaglig men filmen var mest fånig.

  8. Förresten, kan rekommendera Kings senaste samling med noveller Full Dark, No Stars. Det är verkligen mörkt och inga stjärnor. Har läst tre av novellerna och hittills har det varit bra läsning, och oväntat mörkt och ganska jobbigt.

    Under the Dome är verkligen en lååååååång bok, tjockare än It. Men bra!

  9. @Jojjenito: Håller med, The Long Walk är absolut bäst av de tidiga Bachman-böckerna. Jag gillade iofs The Regulators också. Både Under the Dome och Full Dark står i hyllan och väntar. King brukar ju vara väldigt bra i novellform så Full Dark ser jag verkligen fram emot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: