Det här är en recension för alla er som är så unga (eller Stephen King-obekanta) att ni inte hängde med på Britney Spears “Thicker…”-skämt i Family Guy.

Advokat William Halleck, kallad Billy av sina vänner, mår inte så bra. Det kan bero på att han väger nästan 125 kilo men det kan också bero på att han nyss har kört ihjäl en kvinna. Det kan till och med bero på att kvinnans romska make, med en näsa som ser ut att ruttna där den sitter, har strukit Billy över kinden och viskat ett enda ord: ”Thinner”. Men Billy är en modern människa, välutbildad, och tror givetvis inte på något så 1800-talsmässigt som förbannelser. Så varför kan han inte sluta tänka på det där ordet? Inte kan det väl bero på att hans icke-existerande diet äntligen börjar ge effekt?

När jag började läsa Stephen King hade det precis blivit avslöjat att Richard Bachman egentligen var en King-pseudonym men han fick för mig aldrig riktigt samma status. Richard Bachman var fattigmans-King, möjligen för att Bachman-böckerna alltid var betydligt djupare rotade i realism. Nu vet jag bättre, Bachman-realismen kan vara helt magnifik (exempelvis skulle Misery ha varit en Bachman-bok), och har ni inte upplevt den, kan jag rekommendera en smakbit av The Long Walk.

Thinner är den femte Bachman-boken (föregången av Rage, The Long Walk, Roadwork och The Running Man), den sista som utgavs innan pseudonymen avslöjades och den första som har ett övernaturligt tema.

Men, i likhet med de tidigare Bachman-alstren, är det även i Thinner egentligen inte det övernaturliga som står i fokus, utan det mänskliga. Den gradvisa nedbrytningen av Billy Halleck, först kroppligt men snart även mentalt, är riktigt snyggt gjort (men så är också den här successiva åtdragningen av spänningsskruvarna Kings stora styrka) och allt är förmedlat med ett sedvanligt bistert och svart humoristiskt tonläge. Billys förhållande till dottern Linda är ömsint, hans önskan att skylla sin olycka på hustrun Heidi mänskligt och i detta avseende är boken helt trovärdig. Thinner är en attack på den välbärgade småstadens jäsande självbelåtenhet, där domare, advokat och polis håller varandra om ryggen, samtidigt som man inte tvekar att köra ut de som inte passar in. Men Den Andre kan slå tillbaka och boken är det sönderslagna självförtoendet hos de som trodde sig vara osårbara.

Tyvärr håller det inte hela vägen, i takt med att Billy försvagas på gränsen till hjärtinfarkt gör också boken det. Romernas liv får förvisso en hel del medömkan från Billy men karaktärerna blir trots detta grovt stereotypa (i Thinner är de naturligtvis ”gypsies”). Och att King inte kunde bemöda sig med tillräckligt mycket research för att ta reda på hur romani skrivs är oförlåtligt. Om det nu inte var meningen att just svenska läsare skulle vrida sig i skrattparoxysmer när man läser meningar som ”In Rom we call you skummade igenom , which means ‘white man from town'”. Ja, ni ser rätt, romani enligt Stephen King är inget mindre än nonsenssvenska (i den svenska översättningen har man dock ersatt detta med vad som sannolikt är romani). Det svider värre än en rejäl urinvägsinfektion.

To be continued…

Annonser