Billy Halleck är en framgångsrik (om än något mindre nogräknad) advokat med ett vackert hus, en snäll dotter och en snygg fru. Enda smolket i glädjebägaren är hans vikt, eller kanske snarare det faktum att hans fru hela tiden försöker få honom att gå ned i vikt genom äckliga dieter. Billy är dock inte så brydd eftersom han ljuger om hur mycket vågen visar för frugan (som håller koll på sin bärbara dator) och passar på att trycka i sig snacks och snabbmat på jobbet.

Inte heller känns det särskilt problematiskt när han kör på en gammal kvinna och dödar henne. Han, domaren och polischefen är ju bästpolare och ser gemensamt till att det hela klassas som en tragisk olycka. Kvinnans ännu mer ålderstigna far är emellertid av en annan åsikt och som den genuina zigenare han är lägger han en förbannelse på de tre männen.

Har ni någon gång undrat vad alla de där lokala teatersällskapen som man kan se exempel på i mockumentären Waiting for Guffman sysselsätter sig med? Nu behöver man inte undra längre, de är med i filmer som Thinner. Alla skådisarna är rätt ruttna, de vuxna övertrumfas med råge av den ändå inte särskilt skickliga 15-åriga Bethany Joy Galeotti och av manuset får de inte heller mycket hjälp.

Billy John Burke som Halleck ser ut som om han ska börja skratta hela tiden (tjocka män är ju notoriskt ”jolly”) även när det är helt opassande, för att i en handvändning gå över till att prata väsande och se ondsint ut när handlingen så kräver. Kari Whurer som Gina Lempke tycks ha fått för sig att stereotyper à la Singoalla är sanning, slänger med håret och spottar för att ge uttryck för sitt vilda zigenarblod (i ärlighetens namn återfinns denna stereotyp med all önskvärd tydlighet i Stephen Kings förlaga). Och så har vi Joe Mantegna som egentligen inte är dålig men som för evigt kommer att vara Fat Tony, maffiakillen som gillar clowner och prånglar råttmjölk till skolbarn, och när man hör Fat Tony skrattar man. Inte helt lyckat i vad som ska föreställa en skräckfilm.

Även effekt- och berättarmässigt finns en hel del övrigt att önska. Burke börjar förstås med en tjockiskostym och står därmed både utseende- och rörelsemässigt långt ifrån hur personer som verkligen är tjocka ser ut och rör sig. Han försöker bli anfådd efter att ha gått upp för en trappa men får inte till den där täppta andningen långt uppe i luftrören som även smala personer faktiskt kan ha. Som vanligt etablerar man också hans tjockisstatus med att han ständigt äter och i princip måste släpas från ett matbord med våld så länge det finns mat kvar.

Dessutom måste han vara osedvanligt väl utrustad för det räcker inte med att antyda att hans snygga fru ger honom en avsugning samtidigt som han kör på den gamla kvinnan, ohh no! Publiken ska inte sväva i någon ovisshet om vad som pågår och därför ser vi en bra bit av hennes bakhuvud innan hon försvinner ned i Billys knä igen (där en del av utrymmet rimligtvis också bör upptas av Billys mage). You do the math.