Tarzan of the Apes (1914)

I slutet av 1880-talet reser en ung engelsk adelsman, John Clayton (Lord Greystoke), till det brittiska Västafrika. Med sig på färden har han sin unga hustru, lady Alice. Manskapet ombord på skeppet Fuwalda är emellertid en ruskig samling myterister och det är bara tack vare att Clayton visat barmhärtighet mot några av dem som han och Lady Alice undgår att slaktas på ort och ställe.

Istället strandsätts de på en oländig bit av kusten. Som de obändiga britter man och hustru är ser de dock till att skapa sig en överlevnad i djungeln för att förhoppningsvis kunna bli räddade förr eller senare. Som John så riktigt påpekar: “Hundreds of thousands of years ago our ancestors of the dim and distant past faced the same problems which we must face, possibly in these same primeval forests. [—] What they did may we not do? And even better, for are we not armed with ages of superior knowledge, and have we not the means of protection, defense, and sustenance which science has given us, but of which they were totally ignorant? What they accomplished, Alice, with instruments and weapons of stone and bone, surely that may we accomplish also.”

Men det går väl kanske inte så där jättebra för John och Alice. Alice får ett nervöst sammanbrott efter att ha räddat John från en rasande apa och har inga större möjligheter att ta hand om parets nyfödde son. John själv försöker så gott det går att vara både mor och far till den lille men vad hjälper det när han utan ett enda vapen i hand måste möta den mäktige apkungen Kerchack? Innan Kerchack hinner ta sig en liten mör munsbit från stugans vagga har emellertid Kala, en aphona vars egen unge precis dött, snappat åt sig den lille och betraktar honom nu som sin egen. Hon ger honom namnet Tarzan, vilket betyder ”vitt skinn”. And the rest is history…

Eftersom jag hade tagit mig igenom det första John Carter-äventyret innan Tarzan of the Apes blev jag här glatt överraskad. I djungeln tycks Edgar Rice Burroughs ha hittat en betydligt större variationsrikedom när det gäller händelser och framförallt den första delen är flera gånger fruktansvärt spännande, inte minst Tarzans många skärmytslingar med skogens mindre vänligt inställda varelser (oftast lejoninnan Sabor).

Att det hela sedan kanske inte är helt grundat i biologiska fakta får man kanske bortse från. Några apkungar likt Kerchack (och sedermera Tarzan själv) finns knappast, i alla fall inte av den kalibern att de medlar i konflikter mellan sina ”undersåtar”. Dum-dum-riter är väl också rätt tveksamt om Jane Goodall eller Dian Fossey någonsin lyckades iaktta. Sedan blir jag inte riktigt klok på om aporna som Tarzan hamnar hos är gorillor eller chimpanser. De rent fysiska beskrivningarna borde tyda på gorillor såtillvida Burroughs inte tänkte sig osedvanligt välväxta chimpanser. Å andra sidan omnämns gorillan som ”Bolgani”, alltså ett namn i paritet med ”Sabor” eller ”Numa” och inget egennamn.

Dessutom beskrivs Kala, Tarzans styvmor, sålunda: “Notwithstanding her youth, she was large and powerful—a splendid, clean-limbed animal, with a round, high forehead, which denoted more intelligence than most of her kind possessed. So, also, she had a great capacity for mother love and mother sorrow. But she was still an ape, a huge, fierce, terrible beast of a species closely allied to the gorilla, yet more intelligent; which, with the strength of their cousin, made her kind the most fearsome of those awe-inspiring progenitors of man.” Slutsatsen får nog bli att Burroughs helt enkelt tog sig lite konstnärlig frihet när det gäller arttillhörigheten hos Tarzans apor.

Men Tarzan of the Apes är inte bara en bok packad med spännande händelser utan också ett alldeles underbart tidsdokument, både vad gäller språk och innehåll. Inställningen till apor (och vild, otämjd natur i allmänhet), vilket bland annat syns i citatet ovan, är fascination inför det ursprungliga och okända, parat med övertygelsen om att den mänskliga (framförallt den brittiska, förstås!) civilisationen står över allt annat.

Att Burroughs mest trodde på ärftlighetens betydelse i den urgamla frågan om arv kontra miljö råder det ingen större tvekan om. Tarzan är klurigare än alla andra apor tillsammans (varför tror ni han får bli kung?!) och lär sig bland annat läsa på egen hand. Just språk läggs det stor tonvikt på och kapitlet när Tarzan ”knäcker läskoden” som det ju heter idag är betitlat ”The Light of Knowledge”. Här beskrivs han kärleksfullt, om än nästan löjligt övertydligt, som urtidsmänniskan vilken tar sina första, stapplande steg mot upplysning och vishet. Hur sannolikt det sedan är att en person, utan någon som helst tidigare erfarenhet av skrivet språk, skulle lära sig läsa på det sättet som Tarzan gör blir mest en bisak i sammanhanget.

Självklart är bilden av civilisationens okuvlighet i det mörkaste Afrika idylliserad och självklart är berättelsen i hög grad präglad av sin samtid när det gäller synen på afrikaner (grymma, med bongo-bongonamn och ju mindre som sägs om comic relief:en Esmeralda desto bättre), på natur (red in tooth and claw), på kvinnor (de svimmar allt som oftast), på män (generellt sett välväxta och ståndaktiga). Men när allt kommer omkring blev jag rejält underhållen och boken innehåller så många språkliga guldkorn att jag verkligen fått skärpa mig för att inte hela recensionen skulle bli ett enda stort vällustigt vältrande i citat.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person.

To be continued…

Annons