Joakim Kunzelmann sitter riktigt i skiten. Att han gör det i ett potentiellt flashight hus på Gotland (restaurerade gårdshus! frilagda takbjälkar! såpade trägolv!) gör inte saken bättre, snarare är det huset som sänkt honom ordentligt. Skyldig allt och alla pengar (och därför med inte särskilt många vänner kvar här i världen) sitter han nu och försöker krysta ur sig artiklar att sälja till tidskrifter hemmahörande ”någonstans mellan Timbro och avgrunden”.

I detta läge kommer faderns dödsbud som något av ett mirakel. Inte så att Joakim inte älskade sin far Viktor, utan för att denne, såsom varande en av Europas, om inte världens, främsta konstkonservatorer, satt på en nätt liten samling som bör inbringa tillräckligt mycket för att få Joakim ekonomiskt lika ren som nyfallen snö.

Smolket i glädjebägaren är heller inte att Viktor tycks ha dött förgiftningsdöden, utan att förgiftningen verkar ha orsakats av substanser som absolut inte borde höra hemma i en hederlig konstateljé. Den halvfärdiga Dürerkopian som står på ett staffli väcker också frågor, likaväl som det faktum att Viktor uppenbarligen dog medan han lade sista handen vid ett verk som var en exakt kopia av en ostystande halländsk bondmora av Varbergsskolans Nils Trulson-Lindberg. Viktors advokat, som var den som hittade honom, känner genast igen tavlan eftersom han själv har originalet (köpt via Viktor…) på väggen i sitt kontor.

Vi leds alltså in i berättelsen via den ena Kunzelmann som får sin historia framförd torrt och ganska ironiskt. Länge är jag väldigt underhållen av denna humoristiska distans, för ärligt talat framstår Joakim ändå inte som någon person som man skulle vilja lära känna något närmare. Han eftersträvar status i kretsar av en bortskämd och ytlig överklass som inte kan tänka sig att dricka vin som kostar under 600 pix flaskan och en akademisk krets som kan tänkas bli imponerade av ämnen som ”Onanin och den tidiga kapitalismen”. Samtidigt föraktar han bägge dessa grupper, framförallt förkroppsligade i TV-producenten Anders Servin (Cum. Productions Inc.) och svågern Erland Roos (sociolog, kryptokommunist och kulturpsykopat).

Och precis när man börjar känna sig lite mätt på den torra tonen, för den håller inte i all evighet, byter Carl-Johan Vallgren både fokus och språk. Vi kastas nu rakt in i andra världskrigets Tyskland där Viktor Kunzelmann gör sitt bästa för att försöka överleva, både som expertförfalskare och homosexuell. Nu är alla försök till distans borta, men istället börjar berättelsen vibrera och verkligen leva upp. Det är helt uppenbart att även om Vallgren tyckt det varit roligt att konstruera den osympatiske, autokannibalistiske och porrmissbrukande Joakim, är det för Viktor som hans hjärta verkligen bankar.

Vallgren lyckas i Kunzelmann & Kunzelmann förena språk, handling och bakgrund på ett synnerligen lyckat sätt. Vi har här att göra med en raffinerad ordvirtuos med ett både lustfyllt, halsbrytande och makabert sinne för humor (snorkråkor blir till ”sötsura dragéer från näsans gottebod”). Berlins homosexuella scen är fullödig och det Vallgren genom Viktor Kunzelmann inte förmedlar om konstförfalskning tycks inte värt att veta.

Det som förenar de båda historierna (förutom blodsbanden mellan far och son) är funderingar kring falskt och äkta och, kopplat till detta, värde. Joakim (eller snarare hans liv) har bara ett värde så länge som andra ger det ett sådant och likadant är det ju med Viktors tavlor. Bara så länge andra behäftar dem med betydelse genom att tro att de är the real deal är de värda något. Vallgren visar att han inte heller är helt obekant med äkt- och ytlighet inom den akademiska världen och strösslar sin framställning med namn som Adorno och begrepp som ”föråldrad originalitetskultur”. Personligen tycker jag den här typen av satir över akademisk skitnödighet är hysteriskt underhållande.

Det man möjligen skulle kunna fundera på om Vallgren inte är särskilt intresserad av sina kvinnliga karaktärer. Medan framförallt Joakim, Viktor och Joakims vän Karsten är nyanserade och levande porträtt av människor med både goda och mindre goda sidor blir kvinnorna egentligen aldrig något mer än något idealiserade birollsinnehavare. Men jag kan inte störa mig överhövan på detta, utom mot slutet, när allt helt plötsligt blir väldigt tillrättalagt (man får nästan känslan av att Vallgren inte riktigt visste hur han skulle avsluta sin burleska historia). Istället låter jag mig roas kungligt (drottningligt? prinsessligt?) av beskrivningar av tyskarnas fabulöst sinnrika Operation Benhard (ypperligt iscensatt i den tyska filmen Die Fälscher) och uttryck som ”metamorfosisk terrorism”.