Schindler’s List (1993)

Vem är den tyske affärsmannen som strör pengar omkring sig i det ockuperade Krakow? Men snälla människa, vet du inte vem Oskar Schindler är?! Nå, har du en någorlunda uppsatt position i det tyska krigsmaskineriet som kan vara av användning för herr Schindler kommer du snart att bli varse om vad denne opportunist är ute efter.

Kort sagt: pengar. Oskar Schindler kommer till Krakow för att utnyttja de affärsmöjligheter som öppnat sig genom möjligheterna att köpa fabriker för en spottstyver och dessutom via Gestapos försorg kunna anställa judiska arbetare för en ännu mindre spottstyver. Han får hjälp i sitt värv av den judiske bokhållaren Itzhak Stern som kan gettot och dess invånare utan och innan.

Men utan att Oskar riktigt förstår hur det gått till börjar han bry sig om sina anställda och gettots andra judar. Ingen med ögon i skallen kan undgå att notera hur de blir behandlade och ingen med öron kan undgå att höra illasinnade rykten om de läger som judarna transporteras till från gettot när de inte längre anses tillräckligt arbetsföra. Plötsligt har det blivit ett privilegium att bli en i gruppen av Schindlerjuden, en tillhörighet som kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Tidigt förekom det planer på att omvandla Thomas Keneallys biografi med den fantasiska historien om Oskar Schindler till film. Dock dröjde det att bra tag (som det ofta verkar göra, fast man kanske inte är medveten om spelet bakom kulisserna) innan det blev något påtagligt resultat.

Bland annat berodde det på att regissören Steven Spielberg av Universal ”tvingades” göra Jurassic Park innan han fick köra igång med sin aningens mer tungsina förintelsehistoria. Bolaget var oroligt för att han aldrig skulle kunna befatta sig med dinosaurier efter att ha grottat ned sig i så mycket mänskligt elände (att göra The Lost World gick däremot tydligen bra även om det tog fyra år…) Men när väl filmen stod färdig var resultatet en produkt som, rättvist eller inte, tog världen med storm.

Steven Spielberg vet vad som funkar och använder alla strängarna på sin erfarna regissörslyra till det yttersta. Filmen har också anklagats för att vara för smörig eller att för medvetet spela på publikens känslor. Grejen är bara att den scen som oftast tas som exempel på detta är en händelse som faktiskt beskrivs i boken och vad gäller känslosamhet – är det bättre att inte göra någon film alls i så fall? I det här fallet är ju ändå syftet att via underhållningsfilm berätta en viktig historia.

Och för min del funkar det oftast. Filmen är betydligt känslosammare än bokens mer deskriptiva stil men håller sig länge från att bli allt för sentimental eller inställsam. Slutet vid fabriken i Zwittau får dock ses som ett undantag i det avseendet.

Däremot är naturligtvis alla små trick som mr Spielberg utnyttjat för att få publiken att bry sig lite extra om Oskar, hans Emilie eller Itzhak Stern inte särskilt subtila. Vissa händelser är också omskyfflade för att passa det dramaturgiska tempot och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag tycker om att man mot slutet gjort Schindler till en betydligt mer trogen äkta make än vad han tycks ha klarat av att vara.

Keneallys biografi kändes ibland lite splittrad eftersom man fick följa så många olika människoöden på en och samma gång. Schindler’s List gör inte samma misstag, här är det ett par karaktärer som får lite mer utrymme än de andra och blir därmed något för publiken att lägga sitt engagemang i.

Särskild uppmärksamhet måste förstås ges åt Liam Neeson som Oskar och Ralph Fiennes som hans nästintill ärkefiende, lägerkommendanten Amon Goeth. Liam Neesons Oskar är från början en lebeman som bara vill göra sig en hacka, leva det glada livet med flödande champagne och ha fler anställda än vad hans pappa hade. Däremot har man kanske ansträngt sig lite väl hårt för att göra Fiennes lägerkommendant så avskyvärd som möjligt (även om han inte heller hos Keneally framstår som någon särskilt trevlig typ). Och varför måste han prata med tysk accent, när Schindler pratar renaste engelska?! Är tyskan, liksom rökverk, en skurkstämpel, lika tydlig som en judisk kroknäsa på 30-talet?

Jag har sett om Schindler’s List flera gånger sedan den hade premiär och tycker att den fortfarande håller, både som ”underhållnings”film och som något som försöker skapa en reaktion hos tittaren över det som man ser spelas upp inför ens ögon. Särskilt effektiv och drabbande är den absoluta slutscenen då filmen övergår i färg och de kvarvarande Schindlerjuden kommer gåendes arm i arm med ”sina” skådespelare för att lägga varsin sten på Oskar Schindlers grav. Det är bra att man lämnas med hågkomsten av att detta inte är någon abstrakt påhittad historia eller något som hände i en avlägsen forntid.