alt. titel: Sarahs nyckel, Sarah’s Key

Sarahs keyJulia Jarmond är en amerikansk journalist som sedan många år bor i Paris med sin make Bértrand och deras gemensamma dotter Zoë. Julia och Bértrand är i full färd med att helrenovera den lägenhet som han växte upp i, samtidigt som Julia arbetar med en omfattande artikel om uppsamlingen av parisiska judar under sommaren 1942.

Operationen var initierad av nazisterna men utfördes helt av fransk polis och militär. I flera dagar fick de totalt 13 000 judiska fångarna (för det var ju i praktiken vad de var) befinna sig i Vel d’Hiv (förkortning av Vélodrome d’hiver) utan tillgång till vare sig toaletter eller mat som de inte själva hunnit få med sig när de transporterades till velodromen. De icke-judiska parisarna fann det för säkrast att titta åt andra hållet och stänga fönstren för stanken. I slutänden blev de flesta av de 13 000 transporterade till Auschwitz.

Medan Julia alltså sätter sig in i händelserna och intervjuar både forskare och de som bodde runt velodromen inser hon också att makens familj flyttade in i sin lägenhet i augusti 1942. Det behövs inte särskilt mycket grävande innan det står klart att den franska familjen Tezacs lägenhetslycka var den judiska familjen Starzynski interneringsöde. Wladyslaw och Rywka Starzynski hittas utan större svårigheter i Auschwitzregistren men vad hände egentligen med deras barn, tioåriga Sarah och fyraårige Michel? Julia blir mer och mer besatt av att ta reda på vad som hände med de två syskonen – är det möjligt att de överlevde Vichyregimens medlöperi?

Elle s’appelait Sarah är en påkostad film, där mycket ansträngning lagts på att inte bara återskapa Vel d’Hiv (velodromen revs 1959 efter en brand) och händelserna där, utan också transitlägret Beaune-la-Rolande. Skådespelarmässigt är det helt uppenbart att man ansett att publikdragarna finns i Kristin Scott Thomas som Julia och en numera lite småplufsig Aidan Quinn. Överlag gör emellertid även den mer okända delen av den franska ensemblen bra ifrån sig. Men som så ofta tyvärr är fallet med den här typen av produktion (bakom den står bland annat Canal+) blir resultatet mer intressant än engagerande, mer angeläget än gripande.

För visst är det en viktig historia att uppmärksamma, det faktum att en stor del av Frankrikes judiska befolkning kunde samlas ihop med benäget bistånd av franska statsanställda. Samtidigt som vissa av dem också lyckades överleva tack vare fransmän som av en eller annan anledning inte bara kunde titta bort.

Men dramaturgiskt fungerar det inte med hoppen fram och tillbaka mellan Julia och Sarahs berättelse. Eftersom vi börjar hos Sarah känns Julias engagemang i hennes öde alldeles för slumpmässigt, samtidigt som det vi får se av framförallt Julias relation till maken Bértrand för oväsentligt i sammanhanget. Jag tror att det hade fungerat bättre att låta publiken uppleva Sarahs berättelse samtidigt som den uppdagas av Julia.

Dessutom förekommer ett relativt kraftigt klimax i historien någonstans mitt i filmen och allt som händer efter det blir tyvärr mer eller mindre som något slags utdraget efterspel.