Årets sista inlägg, tillika årets sista filmspanartema, tar oss rakt in i kaklet och 2013. Vi ses på andra sidan!
Filmspanartemat för dagen — Omstart — gav upphov till många tankar. Eller i alla fall många potentiella tolkningar. Till att börja med ligger det ju så att säga i tiden — veckorna precis efter nyåret gissar jag är högsäsong för exempelvis Friskis och Svettis eller Viktväktarna. Filmmässigt (det här är ju ändå en filmblogg) kan man välja och vraka i den uppsjö av sequels (Bride of Frankenstein), prequels (Fast & Furious), remakes (A Nightmare on Elm Street), reboots (The Amazing Spider-Man) och allt vad de heter. Man kan se det som en mer personlig omstart för filmens huvudperson (The Nightmare Before Christmas), eventuellt kopplat till en reell omstart (Groundhog Day). Omstarten kan vara en fysisk verklighet (Flatliners) eller en mer Teslabetonad sådan (The Prestige). De allra flesta former av tidsresor (Back to the Future), alternativt minnesmanipulering (Total Recall) innebär ofta någon form av omstart.
Till slut var det min käre make som högg den gordiska knuten åt mig med ett magiskt ord: Zombies. Här återfinns nämligen nästan alla av de olika tolkningarna i en och samma film. Zombies är rent fysiskt omstartade med mer eller mindre (oftare mindre måste man väl erkänna) lyckat resultat. Genren som sådan har fått något av en omstart under de senaste åren vad gäller popularitet, nu för tiden kan man knappt kasta ett hagelgevär ifrån sig utan att träffa ett mer eller mindre (även här oftare mindre av någon anledning) lyckat försök på temat.
Den aktuella zombieomstarten, Survival of the Dead, är dessutom både en uppföljare till den klassiska filmserie som skapades av nestorn George A. Romero och ett försök till (en tredje) personlig karriäromstart för samme Romero. Hur det blev? Gissa tre gånger…
***
Jag har full förståelse för Mr. George A. Romero. Här har han skapat filmhistoria med Night of the Living Dead och världens sannolikt mest välkända zombietrilogi med Night…, Dawn… och Day… Klart som fan att karln vill kunna casha in på sina egna succéer som alla andra tycks göra med ändlösa remakes, uppföljare och parodier. Särskilt som hans resterande karriär knappast har producerat samma framgångar, åtminstone inte efter andra halvan av 80-talet (*host* Monkey Shines).
Men några gränser måste det ändå få finnas. Survival of the Dead följer på Romeros egna filmer Land… och Diary… men kan knappt karakteriseras som en skräckfilm. Snarare har Romero försökt göra något slags moraliskt drama med zombiebakgrund och det säger sig kanske självt att sådana perspektiv är nästintill predestinerade att misslyckas.
På Plum Island utanför USA:s nordöstra Delawarekust har släkterna O’Flynn och Muldoon vart i luven på varandra så länge man kan minnas. Att inget eller ingen har stört dem överhövan i sin generationslånga fejd antyds av det faktum att bägge sidorna låter som om de klev av båten från Irland för två veckor sedan.
I och med zombieinvasionen finns dessutom något nytt att slåss om. Patriarken Patrick O’Flynn är av åsikten att alla som är eller kan riskera att vara infekterade förtjänar ett snabbt pannskott. Seamus Muldoon å sin sida, vill försöka rehabilitera sina nära och kära eller åtminstone se till att de hålls odöda till dess att man kan hitta någon form av botemedel eller metod som kan få zombies och människor att leva i fred, sida vid sida.
Muldoons sida vinner en temporär seger när de kan förvisa Patrick och hans få kumpaner till det zombiehemsökta fastlandet men den envise gubben kommer snart tillbaka. Då har han dessutom förstärkning med sig i form av en grupp soldater som flytt sin kommendering. Nu kan det bli riktigt kriga av!
Survival of the Dead skulle förstås ha kunnat vara mycket sämre. Som det är nu är filmen en rätt habil produktion utan allt för stora missar när det gäller till exempel make-up, effekter, skådespeleri, kameraarbete eller klippning. Men eftersom som den historia som presenteras känns fullkomligt ointressant spelar allt det ingen roll.
De odöda upplevs egentligen aldrig som något direkt hot eftersom de är av den gamla goda sorten, det vill säga inte särskilt snabba, och alla numera är fullt på det klara med att det bara är huvudskott som gör tricket. Jag kan förstå att militären är intresserade av zombieexperiment i Day of the Dead, men Muldoons bevekelsegrunder för sina försök är betydligt luddigare. Överhuvudtaget uppför sig alla karaktärer på ett rätt obegripligt sätt, vilket eventuellt skulle kunna vara en effekt av att man aldrig intresserar sig tillräckligt mycket för historien för att försöka förstå dem.
Ska man nu göra en zombierulle som utspelar sig på en kärv nordamerikansk ö skulle man väl åtminstone ha kunna hämta lite inspiration från till exempel Stephen Kings hommage-novell ”Home Delivery”. Vart finns exempel alla sjömanszombies som rimligtvis bör ha vaknat i sina blöta gravar?
Vad har de andra filmspanarna valt för omstarter? Finns bara ett sätt att ta reda på det — klicka och läs!
Fripps filmrevyer
Jojjenito
The Velvet Café
Except Fear
Addepladdes j-vla filmblogg
Flmr
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vilken smart infallsvinkel! Zombies utgör ju en omstart rent kroppsligt som det är svårt att värja sig emot. Vad gäller filmen så har jag tänkt se den – fram tills nu. Jag tror jag skippar den. Finns ju andra zombies att gotta sig i om man vill, bättre sådana uppenbarligen 😉
Som vanligt kan jag bara gapa i stum förundran över den enorma sakkunskap du uppenbarligen besitter om filmer och filmskapare som jag aldrig hört talas om. Oförtröttligt fortsätter du knapra dig igenom sortimentet, trots att det ofta är rätt plågsamma upplevelser att döma av betygen. Heder åt denna ambition!
Du körde zombies-vinkeln! Kudos. Jag är själv ingen ätare av dessa varelser. Men kul att läsa om dem, lite då och då, på din blogg.
Den ultimata omstarten? Zombies is da shit!
(och filmen har jag ej sett…men är som vanligt lite nördigt nyfiken då det handlar om dessa envisa döingar…) 😉
@Fiffi: Jag har en rätt smart make 😉 När, ingen av Romeros egna uppföljare är tyvärr mycket att hänga i julgranen — inte ens nu när den börjar bli lite torr…
@Jessica: You make me blush 😉 Men jag blir förvånad över att Geroge Romeros namn inte är mer känt om det är honom du menar. Och man ger aldrig upp hoppet om zombie-filmer…
@Henke: Thanx! Tja, vi är ju några stycken som har svårt att hålla tassarna borta men inte är det någon generellt högtstående genre…
@Steffo: Ja, möjligen att man kan se den för att man för kompletthetens skull inte kan hoppa över en enda Romero-zombie-film.
Romeros namn är känt tycker jag nog. Själv gillar jag alla filmer i hans ursprungstrilogi med Dawn… som favoriten. De tre nya har jag inte sett och ser väl ingen anledning till det heller. Att han han gör tre nya zombierullar känns bara trött.
@Jojjenito: Tja, jag är ju en av de få hädare som inte bara tycker att Dawn är den svagaste i ursprungstrilogin, utan som också tycker att Snyders remake är bättre än originalet.
Då är vi två hädare jag vill nog byta ut ordet bättre mot överlagsen eller varför inte utklassar?
Naturligtvis har jag sugit upp den här mediokra filmen och spottat ut den lika snabbt. En sorglig sak.
Passar på och önskar gott nytt år.
@Filmitch: Jag visste väl att jag skulle få medhåll från din hörna 😀
Först vill jag önska dig god fortsättning på det nya året, Sofia.
Vet att jag tyvärr inte har varit så synlig på din blogg under det gångna året, men mitt nyårslöfte får väl bli att jag ska försöka ändra på det 🙂
I alla fall, Filmspanarna låter ju som ett intressant koncept som jag vet alldeles för lite av. Finns det något ställe man möjligtvis kan läsa mer om det? 🙂
Annars hade du, som tidigare nämnts, en intressant och mångbottnad synvinkel på temat. Som du nämner har herr Romero mer än rätt att göra mer eller mindre nyinspelningar på sina tidigare klassiker, kan dock tyckas lite trist att han har fastnat i zombie-facket. Fast man ska göra det man är bra på och så vidare (även om din recension pekar åt det motsatta).
Har själv sett ”Night…” och ”Dawn..” där jag verkligen gillade det avskalade och den ”realistiska” tonen i ”Night”, men däremot förstod jag inte alls tjusningen med ”Dawn….”. Och som sagt utifrån din text ska jag nog sluta leta vidare bland regissörens övriga filmalster.
@Martin: Tack, och god fortsättning tillbaka. Kul att se dig i kommentarsfälten igen, det är aldrig för sent för en omstart på den fronten 😀
Filmspanarna är ett gäng filmbloggare som träffas med hyfsad regelbundenhet i Stockholm (hittills i alla fall) då vi ser en film och sedan fortsätter att snacka film resten av kvällen. Mycket trevligt har det hittills varit. Du kan maila Fiffi om du vill vara med — the more the merrier!
Roligt att du gillade inlägget — jag håller nog också Night… som Romeros bästa.