Årets sista inlägg, tillika årets sista filmspanartema, tar oss rakt in i kaklet och 2013. Vi ses på andra sidan!

FilmspanarnaFilmspanartemat för dagen — Omstart — gav upphov till många tankar. Eller i alla fall många potentiella tolkningar. Till att börja med ligger det ju så att säga i tiden — veckorna precis efter nyåret gissar jag är högsäsong för exempelvis Friskis och Svettis eller Viktväktarna. Filmmässigt (det här är ju ändå en filmblogg) kan man välja och vraka i den uppsjö av sequels (Bride of Frankenstein), prequels (Fast & Furious), remakes (A Nightmare on Elm Street), reboots (The Amazing Spider-Man) och allt vad de heter. Man kan se det som en mer personlig omstart för filmens huvudperson (The Nightmare Before Christmas), eventuellt kopplat till en reell omstart (Groundhog Day). Omstarten kan vara en fysisk verklighet (Flatliners) eller en mer Teslabetonad sådan (The Prestige). De allra flesta former av tidsresor (Back to the Future), alternativt minnesmanipulering (Total Recall) innebär ofta någon form av omstart.

Till slut var det min käre make som högg den gordiska knuten åt mig med ett magiskt ord: Zombies. Här återfinns nämligen nästan alla av de olika tolkningarna i en och samma film. Zombies är rent fysiskt omstartade med mer eller mindre (oftare mindre måste man väl erkänna) lyckat resultat. Genren som sådan har fått något av en omstart under de senaste åren vad gäller popularitet, nu för tiden kan man knappt kasta ett hagelgevär ifrån sig utan att träffa ett mer eller mindre (även här oftare mindre av någon anledning) lyckat försök på temat.

Den aktuella zombieomstarten, Survival of the Dead, är dessutom både en uppföljare till den klassiska filmserie som skapades av nestorn George A. Romero och ett försök till (en tredje) personlig karriäromstart för samme Romero. Hur det blev? Gissa tre gånger…

***

Survival of the DeadJag har full förståelse för Mr. George A. Romero. Här har han skapat filmhistoria med Night of the Living Dead och världens sannolikt mest välkända zombietrilogi med Night…, Dawn… och Day… Klart som fan att karln vill kunna casha in på sina egna succéer som alla andra tycks göra med ändlösa remakes, uppföljare och parodier. Särskilt som hans resterande karriär knappast har producerat samma framgångar, åtminstone inte efter andra halvan av 80-talet (*host* Monkey Shines).

Men några gränser måste det ändå få finnas. Survival of the Dead följer på Romeros egna filmer Land… och Diary… men kan knappt karakteriseras som en skräckfilm. Snarare har Romero försökt göra något slags moraliskt drama med zombiebakgrund och det säger sig kanske självt att sådana perspektiv är nästintill predestinerade att misslyckas.

På Plum Island utanför USA:s nordöstra Delawarekust har släkterna O’Flynn och Muldoon vart i luven på varandra så länge man kan minnas. Att inget eller ingen har stört dem överhövan i sin generationslånga fejd antyds av det faktum att bägge sidorna låter som om de klev av båten från Irland för två veckor sedan.

I och med zombieinvasionen finns dessutom något nytt att slåss om. Patriarken Patrick O’Flynn är av åsikten att alla som är eller kan riskera att vara infekterade förtjänar ett snabbt pannskott. Seamus Muldoon å sin sida, vill försöka rehabilitera sina nära och kära eller åtminstone se till att de hålls odöda till dess att man kan hitta någon form av botemedel eller metod som kan få zombies och människor att leva i fred, sida vid sida.

Muldoons sida vinner en temporär seger när de kan förvisa Patrick och hans få kumpaner till det zombiehemsökta fastlandet men den envise gubben kommer snart tillbaka. Då har han dessutom förstärkning med sig i form av en grupp soldater som flytt sin kommendering. Nu kan det bli riktigt kriga av!

Survival of the Dead skulle förstås ha kunnat vara mycket sämre. Som det är nu är filmen en rätt habil produktion utan allt för stora missar när det gäller till exempel make-up, effekter, skådespeleri, kameraarbete eller klippning. Men eftersom som den historia som presenteras känns fullkomligt ointressant spelar allt det ingen roll.

De odöda upplevs egentligen aldrig som något direkt hot eftersom de är av den gamla goda sorten, det vill säga inte särskilt snabba, och alla numera är fullt på det klara med att det bara är huvudskott som gör tricket. Jag kan förstå att militären är intresserade av zombieexperiment i Day of the Dead, men Muldoons bevekelsegrunder för sina försök är betydligt luddigare. Överhuvudtaget uppför sig alla karaktärer på ett rätt obegripligt sätt, vilket eventuellt skulle kunna vara en effekt av att man aldrig intresserar sig tillräckligt mycket för historien för att försöka förstå dem.

Ska man nu göra en zombierulle som utspelar sig på en kärv nordamerikansk ö skulle man väl åtminstone ha kunna hämta lite inspiration från till exempel Stephen Kings hommage-novell ”Home Delivery”. Vart finns exempel alla sjömanszombies som rimligtvis bör ha vaknat i sina blöta gravar?

Vad har de andra filmspanarna valt för omstarter? Finns bara ett sätt att ta reda på det — klicka och läs!

Fripps filmrevyer
Jojjenito
The Velvet Café
Except Fear
Addepladdes j-vla filmblogg
Flmr
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Filmitch

Annonser