Den 21 oktober 2015 klockan 16.29 hade Framtiden anlänt. En av dem i alla fall, för med alla framtidsskildringar i både film- och bokform finns det ju ett par att välja bland.

Men den här gången hade alltså turen kommit till den klassiska trilogin Back To the Future att ta plats i rumtiden. Jag var så lyckligt lottad att finfina Bio Roxy i Örebro körde alla tre filmerna i ett streck denna onsdagskväll och det blev förstås en härlig tillställning. Stort gemyt i den lilla biografen med både hardcorefans och nytillkomna. För oss som kanske mest av allt gick för möjligheten att se godbitarna på storduk (plus lite extra godis i form av en reklamfilm för hover boards samt trailers för Jaws 19 och Back To the Future III) och återuppliva gamla minnen blev det en extra krydda att höra de förvånade utropen från de som såg dem för första gången.

Back 2 the futureBehöver jag dra grundhistorien? Tja, det finns ju som synes personer som mot all förmodan inte har exakt samma filmreferenser som en själv så det är kanske lika bra att lägga en liten bas. Den prillige forskaren Emmet ”Doc” Brown har uppfunnit en tidsmaskin och i denna tidsmaskin befinner sig plötsligt Marty McFly. Utmaning nummer ett handlar om att se till att hans föräldrar får varandra i det idylliska 1950-talet för att inte han själv ska upphöra att existera.

Utmaning nummer två följer direkt på originalet och kräver att Marty och Doc först åker till ett framtida Kalifornien för att sedan återvända till en radikalt förändrad nutid. Om de ska kunna ställa allt tillrätta måste de därför återvända till 50-talet och hindra film-skurken Biff Tannen från att sko sig på framtidens bekostnad.

Men film nummer två slutar med en cliffhanger när Doc försvinner spårlöst med tidsmaskinen och svaret på vart han har hamnat fick publiken vänta ett helt år på. Utmaning nummer tre handlar därmed om att åka tillbaka till det vilda västern och försöka se till att Doc inte blir skjuten av den galne revolvermannen Buford ”Mad Dog” Tannen samt ta sig tillbaka dit det hela började, det vill säga 1985.

Back 2 the future 2En av filmhistoriens odödliga trilogier, med en självklar plats i panthéon jäms med till exempel Stars Wars (originalen), LOTR, The Matrix och The Godfather? Jo, det får man nog ändå säga. Kanske handlade bara om att vi fortfarande var rätt pigga i skallen då, men för mig är det helt uppenbart att ettan fortfarande håller toppklass. Det är en välberättad historia; spännande, varm, charmig och rolig. Mycket hänger förstås också på skådespelarna: Christopher Lloyd är obetalbart knasig och överteatralisk som Doc Brown, Crispin Glovers George McFly är plågsamt toffeltöntig och Lea Thompsons Lorraine Baines mer framåt än vad man kanske skulle kunna tro för en snäll familjeflicka på 50-talet (även om de två senare knappast passerar för att vara under 18 år).

Huvudbördan i alla filmerna bärs förstås av allas vår Michael J. Fox som Marty McFly och det här är helt klart hans starka genre. Som TV-skådis var han redan fast etablerad 1985 men Back To the Future var en av hans första stora filmroller (där han ersatte Eric Stoltz på samma sätt som han varit ersättare för Matthew Broderick i serien Family Ties). Hans komiska tajming är ofelbar och han lever högt på att framstå som genomtrevlig utan att för den skulle degraderas till en toffeltönt som fadern. Därför blir det heller inte lika trovärdigt när han i tvåan inte bara tvingas spela sin egen dotter (huga!) och sin supermesige son utan också sig själv som äldre neddekad loser. Det är helt enkelt inte en personlighet som ligger för honom.

Back 2 the future 3Men om ettan håller toppklass gäller inte detsamma för tvåan (som kom 1989). Det är en rörig historia som känns ogenomtänkt och som har alldeles för få insatser men alldeles för många krystade hänvisningar till vad som komma skall i trean. Hattandet fram och tillbaka i tiden lägger grunden för en hel del hiskelig åldersmakeup och överlag har de många effekterna, vilka hölls på en så smart nivå 1985, inte åldrats med någon större värdighet. Framtidsscenariot hade kunnat vara spännande om det inte vore för att det är så fjantigt (plastigt pastelliga hover boards och små plåthjälmar som bör ha inspirerat Luc Besson till Fifth Element-skurken Zorg) och uppenbarligen ska regissör Zemeckis själv ha sagt att han inte är rätt person för sci-fi.

Då klarar sig trean bättre undan, inte minst eftersom den lyckas leverera en fin upplösning till Martys malplacerade moraliska lektion som påbörjades i tvåan. Plus att jag verkligen gillar Mary Steenburgen i rollen som Doc Browns kärleksintresse Clara.

Däremot ska man kanske inte fundera allt för mycket på hur könsrollerna har åldrats i trilogin. Detta är männens filmer, först i samspelet mellan Marty och George, sedan mellan Marty och Doc. Kvinnorna och flickorna är förvisso viktiga i form av vinnartroféer (en stor anledning till att Biff temporallurar till sig pengar är för att kunna snärja Lorraine) men hänvisas ständigt till en baksätesposition. De är inte sällan en anledning till att historien går i sina olika riktningar men får aldrig själva en möjlighet att driva dessa riktningar.

En finfin trilogi som resulterade i en finfin filmkväll på en finfin biograf – något annat slutbetyg är inte möjligt.

Back To the Future (1985)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Back To the Future Part II (1989)
star_full 2star_full 2

Back To the Future Part III (1990)
star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser