En film jag ångrar att jag sett

Medbloggaren Filmitch uppmuntrade till att hedra fredagen den 13:e med att skriva om en film man ångrar att man sett, oavsett anledning. Mina damer och herrar, jag ger er ett ludet magplask. Så blev det ju en fredagssågning i alla fall, så det kan slumpa sig…

***

Planet of the Apes (2001)

alt. titel: Apornas planet

Kanske borde man inte vara alltför hård mot denna remake av Planet of the Apes. Ett manus och en produktion som tycks ha gått genom varierande stadier av fullbordan sedan slutet av 80-talet då Arnie ska ha varit inblandad. Talande är möjligen också det faktum att den regissör som då var aktuell var Adam Rifkin, vilken istället gick vidare till stordåd som Psycho Cop 2 och National Lampoon’s The Stoned Age.

Men nu dröjde det ytterligare drygt tio år innan något hände (samtidigt som både Iron-Jim Cameron och Oliver Stone vid olika tillfällen tycks ha befunnit sig på ap-tapeten) och den här gången var det självaste Tim Burton som var satt att hålla i tyglarna. En regissör vars senaste film var Sleepy Hollow, en skön mysrysare iscensatt i ett klassiskt men samtidigt sagolikt pionjär-New England.

Var det där det började gå snett? Burtons främsta signum har alltid varit just den sagostämning som i högre eller mindre grad omvärvat alla hans tidigare produktioner och här skulle han helt plötsligt klämma ur sig en sci-firulle. En film baserad på ett tema som man väl i och för sig skulle kunna hävda tillhör en modern sago-kanon, men där resultatet icke desto mindre blev högst o-sagolikt.

På rymdstationen Oberon kastar sig astronauten Leo Davidson in i en skyttel med orden ”Never send a monkey to do a man’s job!”. Hans frustration kommer sig av att den chimpans som var satt att i en annan skyttel undersöka en elektromagnetisk storm inte tycks ha lyckats med sitt uppdrag. Leo får dock lite mer på tallriken än vad han bett om och blir genom stormen inte bara transporterad till en annan värld, utan också en annan tid (vilket vi hjälpsamt kan hålla reda på genom skyttelns tidsmätare eftersom västerländsk tideräkning tydligen är en konstant som utan problem klarar en liten magnetstorm).

Väl jordbunden igen blir han snart varse att det här är en värld ställd på ända för människor tycks vara heta jaktbyten. Av apor till häst! What will they think of next…? Men någon existensiell kris eller ifrågasättande av sin egen mänsklighet ligger inte för Leo, han är en handlingens man. Därför ser han till att tilldra sig uppmärksamheten från Ari, en chimpans som försöker hävda mänskliga rättigheter tvärtemot de rådande samhällsnormerna. Hon hugger som en utspottad kobra, inte bara när Leo hotar henne med ett brännjärn utan också när han försöker fly för att starta ett mänskligt uppror.

Det finns så mycket som är fel med den här remaken att man knappt vet vart man ska vända sig. Hur man än gör slutar det nämligen med att det känns som om man fått ett babianarsle upptryckt i ögonen. Som vanligt i den här typen av film med den här typen av totalt sammanbrott är det enda som funkar Rick Bakers masker.

Händelseutvecklingen känns rörig och när det sista slaget ska ta vid finns det därför noll spänning i hela situationen. Det enda sättet att få slut på eländet blir en häpnadsväckande lat Deus Ex Machina (i apform). Den vändningen överträffas dock av det ytterligt konstruerade slutet.

Skådespeleriet skulle möjligen kunna kallas habilt om det inte vore för att alla, inklusive lilla Burton-frugan, inte får något som ens är i närheten av karaktärsutveckling att jobba med. Marky Mark är på sitt allra stelaste och mest ohumoristiska humör och Estella Warren står inte bara för en helt meningslös närvaro utan gör det dessutom riktigt dåligt. Men jag är övertygad om att hon är en väldigt duktig fotomodell/konstsimmerska. Paul Giamattis comic relief-orangutang gör ingen glad och kan därför knappast sägas fylla sin funktion.

Relationen mellan Wahlbergs Leo och Helena Bonham Carters Ari ges ingen som helst chans till etablering, varför man inte förstår hur den kan bli så innerlig så snabbt. Samtidigt drar den välbehövlig mental kraft från relationen mellan Leo och Warrens Daena som därmed mest blir obegriplig, förutom att Daena behövs för att hylla Leo som en något ovillig människofrälsare. När hon i slutet ska leverera en sista rejäl smällkyss skulle hon lika gärna ha kunnat kasta sig över en vilt främmande karl. Och av Leos ansiktsuttryck att döma är det just vad hon gör. Han ser nämligen inte särdeles tacksam ut utan verkar mest bli förvirrad av ömhetsbetygelsen, lite som om han tänker ”Ehhh, känner vi varandra?”.

Kopplingen människor-teknologi-religion dras upp alldeles för skissartat och de uppenbarligen synnerligen religiösa aporna accepterar enligt min mening egendomligt snabbt att hela deras trosuppfattning vilat på falsk grund. Lika snabbt accepterar de en totalt ny världsbild. Om bara mänskliga trossamfund vore lika flexibla.

Att manuset velat dra nytta av slavkonceptet när det kommer till relationen människor-apor är måhända inte så överraskande, men man gör det på ett sådant sätt att alla hundra miljoner referenser till ”color” i Pleasantville känns som ett under av subtilitet i jämförelse. Lite mystiskt blir det också att Leo aldrig egentligen tycks behöva omvärdera sina åsikter om denna relation. Han går istället lika sömlöst som fullkomligt oförklarligt från ”Never send a monkey…” till att hävda ”We lived in peace together!” Ja, om man med ”peace” menar utnyttjande och habitatförstörelse och ”together” att en art förvarar en annan i bur.

Och då har jag inte ens börjar fundera på att det ändå känns bara litelite osannolikt att ingen som helst inavel tycks ha uppstått från de ursprungliga skeppsbrutna eller att apornas och människornas språk inte bara utvecklats på exakt samma sätt under typ 3 000 år utan också fortfarande är fullt begripligt för Leo. Eller för den delen på att apor faktiskt är fysiskt oförmögna att producera tal.

När Filmitch kom med sitt förslag att skriva om en film som man ångrade att man sett tänkte jag först ”Piece of cake!” Det måste ju finnas hur många som helst. Men ju mer jag tänkte, desto mindre blev kakbiten och jag började inse att det faktiskt var ganska få filmupplevelser som jag verkligen ångrade. Men när jag kom att tänka på Tim Burtons Planet of the Apes var det som om allt föll på plats, fast på ett lite sorgligt sätt.

Jag hade faktiskt inte sett filmen i det ljuset förut, men remaken dödade Tim Burton-magin. Dittills hade kanske inte Burtons regi-filmer varit enbart höjdare men de hade ändå på något sätt alla haft det där lilla speciella. Kalla det Burton-känsla eller vad du vill. Till och med Batman Returns, som jag inte ens är särskilt förtjust i. Men här tog det stopp, här kom ett vägskäl som inte gick att bortse från och den känslan hade jag gärna varit utan. Tilliten till att Burton-känslan alltid skulle finnas där, som en konstant i ens filmliv, var härmed oåterkalleligen förlorad. Mitt utrop ”Get your stinkin’ hands off my Tim Burton, you damn, dirty movie!” föll för döva öron.

Glöm inte att besöka de andra bloggarna som förutom Filmitch också (förr eller senare) är ångerfulla idag: Fiffis filmtajm, Addepladdes j-vla filmblogg, Blue Rose Case, Flmr, Fripps filmrevyer, Plox, The Velvet Café, ExceptFear, Jojjenito, Movies-Noir och Voldo.