alt. titel: Den stora lögnen

På förekommen anledning från Movies-Noir, som så sent som förra veckan hade ett helt Douglas Sirk-tema. Just Imitation of Life blev ingen favorit för hans del men vi stannade på samma betyg i alla fall.

***

Föga anar Lora Meredith att hennes liv ska ändras den där dagen när hon rusar runt och letar efter dottern Susie på den överfyllda stranden. Dels får hon hjälp av supertrevlige fotografen Steve, men än viktigare är att Susie tagits om hand av den vänliga Annie Johnson och Annies dotter Sarah Jane. Lora förstår efter vissa turer att Annie och Sarah Jane inte har någonstans att ta vägen och den unga änkan bjuder in dem (något motvilligt ska medgivas) att spendera natten i hennes och Susies lilla lägenhet.

Snart har Annie och Sarah Jane gjort sig hemmastadda i lägenheten och Lora upptäcker att det inte är så tokigt att ha ett inneboende hembiträde som kan passa Susie när hon är borta. Och borta är Lora – som aspirerande skådespelerska springer hon upp och ned längs Broadway på auditions men det tar tid att få in en fot. Dessutom är hon inte beredd att schackra med sina principer och den självgode agenten som överdådigt nog är beredd att låna ut en minkstola för kvällen så att hon ska se presentabel ut vid hans sida får se sig i stjärnorna om efter Loras ”gentjänster”.

Men i slutänden är det principerna som blir Loras smala lycka, det som gör henne annorlunda jämfört med alla andra och som ger henne ett jobb. Vad de däremot inte ger henne är kärlek – trevlige Steve är beredd att ge upp sina fotografdrömmar för att de ska kunna ha ett hem men hon är inte beredd att ge upp sina skådespelardrömmar när det kommer till kritan.

Vid Loras sida står den ständigt lojala Annie som emellertid har sina egna problem att brottas med. Dottern Sarah Jane är så ljushyllt att hon tas för vit och vit är vad hon vill vara. Hon skäms ögonen ur sig när hennes afroamerikanska mamma kommer till skolan och hennes önskan att vara någon annan utgör en allt bråddjupare avgrund mellan mor och dotter.

Dansk-amerikanske regissören Douglas Sirk (född under namnet Hans Detlef Sierck) är mest känd för sina överdådiga Hollywood-melodramer och vad jag vet är Imitation of Life filmen som spräckte min Sirk-oskuld. And me like. Redan i förtexterna mot bakgrund av mängder med diamanter får man information om vem som har designat Miss Turners klänningar samt smycken och man inser att det här kommer att bli något i hästväg.

Till en början är naturligtvis både Lana Turner och Juanita Moore mer påvert klädda (Moore dock mer än Turner) men när Loras karriär börjar ta fart gör också hennes garderob det. Men hur trevligt både kostym, foto (jag gillade framförallt den inledande scenen med en strand som inte är så mycket sandfärgad som grisskär av alla människor som trängs) och scenografi än är, är det de två olika mor-dotterrelationerna som bär Imitation of Life genom ett ytligt melodram till att bli något djupare och mer gripande.

Och visst är unga Susies (spelad av platinablonda Sandra Dee, vilken ibland lyckas se ut som världens minsta fyrtioåring) kärleksproblem hjärtskärande men de förbleknar ändå jämfört med Sarah Janes känsla av mindervärde på grund av sin mammas och, i förlängningen, sin egen hudfärg. Jag har alldeles för dålig koll på tidsandan i USA men gissar att temat och en liten flicka som översiggivet hulkar fram att hon önskar att hennes mamma inte vore hennes mamma för då skulle hon inte vara svart torde ha varit ganska så kontroversiellt 1959.

Att Susan Kohner som Sarah Jane är stel som en Piggelin när hon ska dansa förföriskt på en sjaskig klubb inför dreglande (vita) kostymherrar gör inte så mycket, för i den avgörande scenen mellan henne och Moore sitter jag kapprak. På något sätt lyckas Sirk både i denna och andra scener övertyga mig som tittare om att det är ”på riktigt” trots att en liten röst i bakhuvudet samtidigt observerar att allt är ganska överdrivet och teatraliskt med änglakörer i bakgrunden. Enda gången det inte lyckas är slutscenen som faktiskt bara bli bombastisk.

Även förhållandet mellan Lora och Annie är intressant – här och var skymtar det fram samma bråddjup som mellan Annie och Sarah Jane (trots att kvinnorna fortfarande bor tillsammans, tio år efter de träffades den där dagen på stranden), skillnaden är bara att Sirk inte går in på dem lika närgånget. Här får tittaren dra sina egna slutsatser.

Imitation of Life gav definitivt mersmak, på flera olika saker.

Annonser