När Kurt, Dale och Nick träffas går det mesta ut på att Nick och Dale gnäller på sina chefer medan Kurt bara kan konstatera att han ligger ganska bra till. Han gillar sin chef som gillar honom och det ser inte helt osannolikt ut att han en dag skulle kunna få ta över firman. Inte minst eftersom chefens son är en kokainsniffande loser, vilket hans far är alltför medveten om.

Det är i och för sig mer eller mindre legio att ogilla sin chef, men få kan ha större anledning än Dale och Nick (skulle möjligen vara Peter Gibbons, då). Dale utsätts dagligen för sexuella trakasserier av tandläkaren Julia som hotar att berätta för Dales fästmö att de har haft sex om de inte har sex (hängde ni med?) medan Nick blir mer psykiskt grillad av den sadistiske David Harken, vilken bland annat gillar att hetsa sina anställda med obefintliga befordringar.

Men när Kurts trevlige chef hux flux dör utan att ha utsett någon efterföljare är det kokainsonen med den magnifika överkamningen som tar över och det är nu som den nödvändiga katalysatorn i den manliga trekanten finns på plats. När de alla tre kan förenas i hat mot sina respektive chefer förenas de också i en fylleinspirerad önskan att göra något åt saken.

Visst vore livet mycket enklare om deras chefer bara gick och…dog? Det ska dock visa sig att vägen fram till dessa eftertraktade dödsfall är betydligt mer kuperad än någon av de tre vännerna kunnat föreställa sig.

Som vanligt är det elakingarna i Horrible Bosses som kammar hem alla bonuspoängen. Triangeln Charlie Day, Jason Bateman och Jason Sudeikis är alla förvisso underhållande på sitt sätt med Bateman i täten som den sedvanligt straighta och samlade killen försatt i bisarra situationer. Charlie Day som kolibriartat kokaindammshög var också riktigt rolig, men är generellt alldeles för hysterisk. Hela tiden.

Men vad har de att sätta emot sina chefer? Jennifer Aniston är klockren som den sexuellt mycket aggressiva Julia, vilken utan att tveka skrupulöst utnyttjar det faktum att hennes manlige tandsköterska har svårt att få ett annat jobb tack vare en tidigare konfrontation med lagen. Jag gillar också det faktum att man besatt den här rollen med en osannolikt snygg och och sofistikerad, men samtidigt fruktansvärt grov, Aniston. Den enkla vägen hade förstås varit att göra Julia till ett åldrande tantslem, och hade det här varit en Adam Sandler/Rob Schneider-rulle hade hon också varit det. Julias uppenbarelse gör nu Dales position än mer utsatt, eftersom vi som får vara instängd tillsammans med henne vet att det inte är så enkelt som kompisarna oftast föreslår, bara sätt på chefen och få problemet ur vägen. Den attityden skulle de inte ha haft i tantslemsfallet.

Kevin Spacey får som den dödligt jordnötsallergiske och patologiskt svartsjuke Harken mest utrymme av de tre och utnyttjar det till max. Allra bäst är han inledningsvis när han lugnt och sansat informerar stackars Nick om vilken råttfälla alla anställda med psykopatiska chefer är försatta i (vill du sluta måste du ju ha med dig ett bra omdöme för att ha en chans på ett nytt jobb. Och vem skriver omdömet?). Största överraskningen torde dock Colin Ferrell som den nunchakusvingande Bobby Pellitt stå för, att han kunde ”fula till” sig så kapitalt hade jag absolut inte förväntat mig.

De tre mycket vanliga killarna har naturligtvis inte den blekaste aning om hur man går tillväga när man ska döda någon (har du?) och alla förvecklingar när de ska försöka hyra torpeder och arrangera ”olyckor” är lika krystade som underhållande. De tre har en bra dynamik sinsemellan och det känns trovärdigt när de allihopa från gång till annan regrediera tillbaka till ett tolvårsstadium. Miljömässigt försiggår allt för lite av handlingen på killarnas respektive arbetsplatser för att kunna hota kungen i genren, Office Space, men Horrible Bosses är definitivt en stark utmanare på arenan.