X2: Datoranimerade djur i korthet (2011 & 2016)

Puss in Boots (2011)

alt. titel: Mästerkatten

Det är i och för sig lite intressant att Shrek-Mästerkatten i stövlar är spanjor och inte italienare. “Il gatto con gli stivali” är nämligen en italiensk folksaga, nedtecknad första gången i mitten av 1500-talet. Å andra sidan delar den italienska katten knappast sina livsmål med den spanska. Förvisso, de är bägge två bra på att få saker och ting att framstå som coolare och mer världsvana än de egentligen är. Men den italienska katten gör det för sin herre, den fattige mjölnarsonen vars enda fadersarv var sagda katt, medan den spanska katten är sig själv nog.

Eller kanske inte ändå. I denna spin-off till de fyra Shrek-filmerna får vi veta lite mer om Mästerkattens bakgrund, inte minst det faktum att han en gång för länge sedan övergav sin runde barndomsvän Humpty Dumpty. Nu hade förvisso Humpty förmått sin kompis att råna den lilla banken i San Ricardo, där de bägge växt upp på barnhem, men man överger inte en vän. Därför har Mästerkatten under alla sina äventyr varit på jakt efter de tre magiska bönorna som ska leda honom till gåsen som lägge guldägg uppe i molnen. Det vill säga samma projekt som han och Humpty drömde om där på barnhemmet.

Jämfört med Shrek-filmerna, särskilt den första som mer eller mindre golvade mig med sin påhittighet, är denna prequel mindre innovativ. Mästerkatten följer ett mer eller mindre patenterat kupp-manus, bara det att alla rollerna är besatta av sagoväsen. Det är en fullt kompetent gjord produkt (regisserad av Chris Miller) som är underhållande så länge den pågår, särskilt om man lider av lite Shrek-abstinens. Jag hade inte tråkigt med Mästerkatten men han kommer samtidigt sannolikt inte dröja sig kvar i filmhjärnan särskilt länge.

Bonus: Puss in Boots: The Last Wish (2022)

Varför inte passa på att hugga uppföljaren när jag ändå var på gång? Till min stora förvåning visar det sig att denna elva år yngre spin-off var betydligt bättre. Kanske för att Mästerkatten nu är nere på sitt sista liv och känner både panikångesten och Döden flåsa honom i nacken. Bokstavligen. Tillsammans med Kitty och hunden Perrito försöker han hitta en möjlighet att få tillbaka sina liv (hej Neil Gaimans Stardust!). Konkurrensen är dock hård från både Guldlock, hennes adopterade björnfamilj och den revanschsugne Jack Horner.

Sing (2016)

Buster Moon har alltid hyst en dröm om att skapa underhållning för folket. När han tar initiativ till en sångtävling handlar det dock mest om att rädda sitt eget skinn, eftersom hans älskade teater är på fallrepet. När som helst kan Judith från banken komma och ta över på grund av obetalda banklån. Buster är dock inte mer oärlig än att den utlovade prissumman på grandiosa 100 000 dollar är ett genuint misstag. Det är dock löftet om den sortens summor som gör att Rosita, Johnny, Ash och alla de andra deltagarna är beredda att offra både familjen och kärleken för en chans att vinna.

Sing lät ju tala om sig när den kom, men jag vet inte jag… Kanske är kruxet att jag helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av musik för att fångas av filmen. För det är ju musik, och kärleken till densamma, som står i fokus för Sing. Det är musiken som får den nästintill patologiskt blyga Meena att ta sig bortom familjetryggheten, Johnny att äntligen tala om för sin pappa vad han egentligen vill göra och Rosita att hitta sin inre rytm. Det hela är charmigt och oförargligt men inte särskilt uppseendeväckande.

Möjligen med undantag för röstskådisarna där vi hittar namn som Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, John C. Reilly, Taron Egerton, Jennifer Saunders och Jennifer Hudson. Sing är helt ok, en lättsam underhållning men inte så mycket mer för min del.