Stardust (1999)

Tre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.

Tristran är den som hinner fram först och blir därmed lite förvånad när han förstår att en fallen stjärna inte är en sten, kristall, juvel eller något liknande. Istället är det en ung kvinna vid namn Yvaine som dessutom har brutit benet i fallet. Tristran fångar in henne med hjälp av en tunn silverkedja, något som hon inte är särskilt tacksam över (av förklarliga skäl). Nu måste han bara släpa henne tillbaka till Victoria men det är en resa genom felandet som ska visa sig innehålla många strapatser och faror, både för Tristran och Yvaine.

Av det jag har läst av Neil Gaiman tidigare har det ofta varit berättelser som rört sig i urbana och nutida miljöer. Stardust placerar i och för sig sina läsare i ett 1800-tal med Charles Dickens och drottning Victoria men när vi väl kommer fram till den lilla byn Wall och feernas marknad spelar det där ”verkliga” 1800-talet inte så stor roll längre.

I sitt efterord tackar Gaiman bland annat föregångare som C.S. Lewis och Lord Dunsany, för Stardust påminner i mångt och mycket om det här tidiga fantasyförfattarna som mer eller mindre skrev sagor för vuxna. Jag skulle nog också vilja slänga in Edith Nesbit i den mixen. Även om hennes sagor oftast riktade sig till barn hade hon ett ganska modernt och ironiskt tilltal (något som hennes manliga kollegor saknade) men som återkommer lite nu och då hos Gaiman. Tristran försöker till exempel fånga en hare till middag men den smiter undan och stannar bara tillräckligt länge för att kunna säga ”Well, I hope you’re proud of yourself, that’s all” innan den försvinner.

Själva miljön med ”faerie” är välbekant men Gaiman har skapat något större än enbart ett återberättande av gamla sagor. Förvänta er inte att i likhet med Stephen Sondheims Into the Woods stöta på välkända figurer som Rödluvor eller peddo-Vargar. Det som gör att Stardust känns vidare än historien om den fallna stjärnan är att Gaiman lite nu och då skjuter in början eller slutet på en helt annan historia som läsaren bara får sig en smakbit av innan vi skyndar vidare i det utstakade spåret.

Tidigt berättar bland annat författaren om musen som egentligen är en prins och som bara kan förvandlas tillbaka om han äter The Nut of Wisdom. Men innan han hinner med det blir han fångad och uppäten av en uggla, som i sin tur bara kan återfå sin sanna form om hon äter en mus som ätit The Nut of Wisdom. Alla de här små avstickarna gör att berättelsen hela tiden känns underfundig, fräsch och fängslande.

Och Gaiman vore ju inte Gaiman om det där utstakade spåret vore allt för lätt att följa eller förutse. Jag, som läst min beskärda del av Gaimans sago-föregångare, blir ständigt överraskad eftersom historien hela tiden utvecklas i riktningar som jag inte förväntat mig. Särskilt gäller det vilka som ska komma att spela en viktig roll i det stora händelseförloppet. Här ges inga garantier av den sorten som man kanske är van vid när det gäller sagor. Än en gång visar författaren också att han är otroligt skicklig på att väva ihop sina historier, där en relativt tidig plantering (som inte ens känns som en plantering) får sin utdelning först mot slutet och det på ett synnerligen elegant sätt. Stardust må kännas lättsam och enkel men är för den skull vare sig simpel eller banal.

Gaiman skrev Stardust eftersom han tyckte att vuxna också kan behöva sagor ibland. Jag kan inte annat än hålla med honom.