När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.
Historiemässigt känns det mesta igen – tidigt 1960-tal i Jackson, Mississippi där en svart hemhjälp är standard i de flesta hem. Åtminstone de som Eugenia ”Skeeter” Phelan umgås med. Hennes gamla kompisar från high school som både hunnit gifta sig och skaffa barn medan Skeeter (i deras ögon) slösat bort sin tid på college. Men det är klart, hon har ju aldrig varit någon större skönhet… Men nu är det väl ändå dags för henne att hitta en karl och slå sig till ro? Inte minst hennes egen mor viftar ivrigt med den banderollen men Skeeter hyser författardrömmar.
Mest av en slump faller det sig så att Skeeter vill försöka få fatt på berättelserna från de svarta kvinnor, vilka ägnat sina liv åt att ta hand om andra (vita) familjers barn och hem. Först går det trögt, men när hon får kontakt med Aibileen Clark börjar det lossna. Till saken hör dock att Aibileen och hennes medsystrar (till skillnad från Skeeter) riskerar både liv och lem med sina historier. Kommer det ut vad de håller på med hotas kvinnorna av såväl anställningsembargo från Jacksons vita familjer, som attacker från rättrådiga KKK-medlemmar. De gränser varpå staden är grundad överträder man inte ostraffat.
Och sedär, nu gick jag i samma fälla som filmen… Började min beskrivning utifrån Skeeters perspektiv när hon i Stocketts bok faktiskt kommer i tredje hand. Tre röster hörs i The Help: Aibileen, hennes vännina Minny Jackson samt Skeeter och det är Aibileen som får starta upp det hela. Omedelbart blir alltså hennes egna reflektioner tydligare än i filmen, där hon i inledningen istället intervjuas av Skeeter. Redan i dessa första kapitel upplever jag också att Aibileen egna skrivarambitioner görs tydligare, även om hon kallar det hon skriver för ”böner”.
Mycket på grund av att boken lyckas göra dessa tre kvinnors olika röster hörda, var och en på sina villkor, tycker jag att den är bättre och mer berörande än filmen. Som så ofta annars finns det ett psykologiskt djup i de tres tankar som regissör och manusförfattare Tate Taylor inte lyckades överföra till sin film. Skeeter framställs exempelvis i filmen som mycket mer direkt på kant med hela sin omgivning, betydligt mer medveten och upprorisk än jag upplever i boken. Däremot skulle jag kunna tänka mig att filmen, med en bokläsning i ryggen, får ett mervärde eftersom man då själv kan läsa in allt det som inte blir omedelbart tydligt på vita duken.
Romanen har också möjlighet att ägna mer utrymme åt alla de teman som kändes lite trängda i film-sammanhanget – segregation, medborgarrättskamp och systematisk vardasrasism samt klass- och genusperspektiven. Klassbiten manifesteras fortfarande tydligast i berättelsen om Minny och hennes arbetsgivare Celia Rae Foote, flickan från fel sida stan som gift upp sig men som näppeligen accepteras av de övriga fruarna i Jacksons Junior League. Men just eftersom hon inte är uppväxt i, och därmed indoktrinerad med, hemhjälpssystemet är hon också nästan den enda som behandlar Minny som en självständig person. Arbetsgivarens ignorans om tyst överenskomna gränsdragningar gör det tydligt för både Minny och Aibileen att sådana gränsdragningar varken är naturgivna eller absoluta.
Genusbiten strösslas lite här och var för de alla tre, men på olika sätt. Aibileen funderar mycket på sin roll som kvinna i förhållande till det faktum att hon ägnat större delen av sitt liv åt att ta hand om andras barn istället för sina egna. Minny måste i sin tur balansera en växande barnaskara samt sin misshandlande suput till make (vilket för övrigt blev en del i kritiken mot boken eftersom han är dess enda tydligt utmejslade svarta man). Medan Skeeter som sagt brottas med alla uttalade och outtalade förväntningar som fanns på en ung kvinna i Jackson i början av 60-talet. En författarkarriär i New York samt synpunkter på den rådande raslagstiftningen ingår definitivt inte i de förväntningarna.
Jo, det är fullt möjligt (säkert till och med sannolikt) att även Stocketts bok kan anses anings- och historielös. Men jag skulle säga att den ändå gör ett bättre försök än filmen att skapa insikt i olika verkligheter och bilder. Och det måste väl i alla fall vara värt något? När ett barn tar sina första, stapplande steg är det kanske inte läge att skälla ut ungen för att hen inte lärt sig gå ännu tidigare. Utan att se dessa första steg som början på något som kan växa sig både större och starkare.
Rörliga bilder och tryckta ord 