Det är sällan en får chans att se en fransk remake på en svensk film, än mindre en svensk film som jag till och med recenserade när det begav sig. Men ibland händer det och nu var det dags. 1999 hade Vägen ut svensk premiär och det talades förstås en hel del om Lars Noréns 7:3 i sammanhanget, då både filmen och pjäsen hade premiär i februari samma år. Men Vägen ut bygger faktiskt på en äldre händelse. Redan 1985 hade regissören Jan Jönson nämligen satt upp I väntan på Godot med en grupp interner från Kumla. När de väl befann sig utanför fängelsemurarna lyckades majoriteten av dem rymma. Det tycks dock inte ha gått riktigt så illa, som när samma sak hände i samband med 7:3.
Alltnog, nu har Vägen ut alltså blivit fransk under titeln Un triomphe. Först kommer min gamla text om Vägen ut när det begav sig och sedan en kortare bit om mina intryck av Un triomphe.
Vägen ut (1999)
Publicerad i Västerbottens-Kuriren i februari 1999
Hur tar man sig från en känd Stockholmsteater till Kumlaanstalten? Reine vet… Efter att ha sagt upp sig från ett fast jobb på teatern får han ett tremånaders vikariat på Kumla som fritidsledare. Men Reine har större planer än så, han vill sätta upp en pjäs på fängelset med interner i rollerna. Både fångvaktare och interner är minst sagt misstänksamma mot förslaget, men sedan ett par av dem kommit på att det kan vara ett lysande tillfälle att rymma blir intresset lite större. Arbetet med pjäsen och skådespelandet tillåter emellertid både dem och Reine att upptäcka oanade sidor hos alla.
Först Fucking Åmål och nu Vägen ut. Det är nästan så att man inte känner igen svensk film längre, för med bra skådespelare och bra manus kan man nå förvånansvärt långt. Vägen ut är en riktigt trevlig komedi som ger en skön känsla i kroppen trots att den till vissa delar är ganska allvarsam. Framförallt skådespelarna som gestaltar de interner som skall sätta upp pjäsen gör ett mycket bra jobb, men även Björn Kjellman är tilltalande i en roll av storögd gladnaivism. Dock skall kanske den största ovationen gå till Peter Haber, vilken lyckas göra pliten Jakobsson fullt mänsklig och inte alls den karikatyr han så lätt kunnat bli.
Även om man antagligen ruckat en smula på sanningen och även om vissa av karaktärerna är en smula klichéeartade och slutet egentligen inte så överraskande är Vägen ut en bra film. Budskapet om allas värde och att man alltid förtjänar en andra chans också på ett ställe som Kumlaanstalten där värde vanligtvis mäts i cigaretter är klart och enkelt och går fram utan att vara tillkrånglat.
Un triomphe (2020)
alt. titel: I väntan på frihet, El triunfo, The Big Hit
Fortfarande samma grundhistoria – fångar som på en högsäkerhetsanstalt ska spela teater. Men istället för en gladnaiv Björn Kjellman leds de av den något mer svårflörtade Étienne Carboni, spelad av Kad Merad. Jag får intrycket av att det är en man som är lite bitter, både på livet och sitt eget yrke. Han har inte skådespelat på ett tag, men riktigt vad det beror på uppfattar jag inte (om det sägs någon gång).
Men han har ändå tillräckligt med skådespelande i sig för att bli fascinerad av de olika fångarna, deras ”äkthet”, för att vilja se dem ta sig an I väntan på Godot. Vad kan väl vara lämpligare material för ett fängelse än en surrealistisk pjäs om väntande?
Vad jag kan minnas av Vägen ut känns Un triomphe lite mer lågmäld och i någon mening mer realistisk, inte minst vad gäller slutet. Däremot blir jag nog lika konfunderad över budskapet. Eller kanske inte direkt konfunderad, men i alla fall fundersam. För visst är det fint att Étienne inte alls frågar efter vad hans ”skådespelare” gjort sig skyldiga till, det enda som betyder något är deras förmåga att uttrycka sig på scen. Samtidigt är det en smula…världsfrånvänt och det känns rimligt att Un triomphe i ganska hög utsträckning ändå ställer frågan hur pass mycket projektet ändå betyder för Étiennes eget ego och självkänsla. Från micromat i soffan till en fullsatt salong på nationalteatern Odéon.
Vakterna får inte riktigt lika stort spelutrymme i Un triomphe och när det gäller den kvinnliga fängelsedirektören är Mariana Hands en lättviktare i förhållande till Viveca Seldahl. Men på det hela taget tycker jag absolut att den franska remaken är värd ett minst lika högt betyg som den svenska föregångaren. En kul double feature, om inte annat.
Rörliga bilder och tryckta ord 