The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

In i denna normalitet av ras- och klassegregation (“separate, but equal”) stormar den nyligen universitetsutbildade Eugenia “Skeeter” Phelan. Eller ja, stormar och stormar. Inledningsvis välkomnas hon med öppna om än något avvaktande armar av alla sina gamla vänner ety hon är född och uppvuxen i en av Jacksons stadgade familjer. Men ett par år borta från hemstaden gör att hon kanske har lite svårare än sin gamla vänner att svälja diskussioner om huruvida de svarta hembiträdena verkligen ska få tillåtas använda gästtoaletten. Vem vet vilka sjukdomar de kommer släpandes med hemifrån? Won’t somebody think of the children?!

Vad jag minns blev The Help lite av en snackis när det drog ihop sig till Oscarssäsong. Både filmen i sig och Octavia Spencer i en biroll som Minerva ”Minny” Jackson kammade hem såväl nomineringar som vinster. Inte så konstigt, med ett behjärtansvärt innehåll i samma stil som den några år yngre yngre Green Book. Vem kan tycka illa om en film som lyfter och sätter ljus på en djupt liggande ojämlikhet?

Tja, filmens egna skådespelare exempelvis. Jag Wikipediar mig till att både Viola Davis, i rollen som hembiträdet Aibileen Clark, och Bryce Dallas Howard,som queen bitchen Hillary ”Hilly” Walters Holbrook, ska ha sagt att de ångrar sin medverkan. Först är jag benägen att förkasta reaktionen som överdriven. Särskilt Davis brukar ju vara både högljudd och politisk när det kommer till sina roller.

Men nu hade jag ändå fått upp de där andra glasögonen på näsan och när jag väl började se filmen genom dem började jag också se vad kritikerna menade. Först och främst ges intryck av att det är Aibileen Clark som ska vara huvudperson, det är hon som får filmens första ord rakt in i kameran och The Help avslutas även med hennes reflektioner. I den meningen är det alltså hon som är filmens “jag”. Men hur mycket får vi veta om henne egentligen? Jämfört med hur mycket vi får veta om Emma Stones Skeeters känslor och omständigheter? Eller till och med Jessica Chastains något perifera white trash-uppkomling Celia Rae Foote?

Här är väl kruxet att The Help inte bara velat klämma in så mycket som möjligt om ämnet rassegregation utan också gapar över både klassmotsättningar och kvinnoroller. Celia Rae får förstås representera klassperspektivet eftersom hon inte släpps in bland de övriga fruarna. Skeeter måste slåss mot förväntningarna på hur en Riktig SydstatsQuinna ska vara när hon istället väljer att jaga efter en journalistkarriär.

Vilket i sin tur gör att rasfrågan måste slåss om utrymmet i historien som The Help vill berätta. Efter en del funderade med de här lite ovana glasögonen tänker jag att The Help i sin nuvarande form inte prompt är en dålig film, men däremot en lat sådan. Den har tagit den absolut enklaste och mest lättsmälta vägen att berätta en historia om svarta hembiträden för en vit publik. Den har resonerat att vi (eller kanske en något stelben Oscars-jury?) måste skedmatas budskap och insikter via Emma Stone.

I nuläget ger The Help Skeeters uppvaknande inför samhälleliga orättvisor större tyngd (eller åtminstone mer utrymme) än Aibileens upplevda erfarenhet av dem. Skeeters ”mod” att välja karriären framför familjen likställs med hur alla de svarta hembiträdena faktiskt riskerar lagliga påföljder för sina berättelser. Filmen säger sig vilja berätta Mammys historia men det är fortfarande Scarlett O’Hara som står i fokus.

En annan approach hade ju kunnat vara att Viola Davis Aibileen verkligen hade fått vara filmens huvudperson, att det varit hennes hem vi varit bekanta med. Istället för att som nu, behöva bli förundrade tillsammans med Skeeter över att den svarta kvinnan faktiskt äger andra kläder än sin hembiträdesuniform. Vi hade kanske kunnat få veta lite mer om hennes känslor och tankar, utöver de som är specifikt kopplade till hennes anställning? Det i sig omöjliggör ju inte chansen att berätta en historia om hur vita barn får självkänsla från de svarta kvinnor som tar hand om dem, snarare än deras egna mödrar (”You is kind. You is smart. You is important.”)

Jag säger inte att denna andra sorts The Help hade varit en bättre film rent kvalitetsmässigt. Men efter min egen privata synvända jag i alla fall böjd att tycka att det sannolikt varit en mindre problematisk film i perspektivet “vi får egentligen inte följa personen som filmen pekat ut som historiens huvudperson”. För att dra en möjligen forcerad parallell — The Help försöker whitesplaina hur svarta hembiträden behandlades på 60-talet istället för att de svarta hembiträdena ges en chans att själva berätta sin historia.

Annons

2 reaktioner till “The Help (2011)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: