Idag har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har dessutom redan avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: I sista minuten, Menneskejagt, Med hjertet i halsen, Farlig romans, La mort aux trousses, Con la muerte en los talones

Det var med en viss nervositet jag närmade mig North by Northwest. Känslan påminde en hel del om den när man ska träffa en person som man brukade umgås mycket med men sedan inte träffat på flera år. Ska man komma lika bra överens som förr eller blir samtalet stelt och forcerat, det gemensamma man en gång delade bortsopat av tidens vindar?

Jag mindes en film som jag alltid hållit för en Hitchcock-favorit men nu var det som sagt flera år sedan jag såg den sist. Jag mindes också primärt ett innehåll av typen ”man on the run” och en sådan historia löper i värsta fall risken att kunna dra ut på tiden. Skulle det visa sig att jag hade byggt upp en favorit i mitt huvud som i själva verket bara var en parad av Cary Grant som jagas av diverse fordon?

Men det dröjer inte särskilt länge innan jag är 100% investerad i reklamaren Roger Thornhills prekära situation och hans sarkastiskt samlade manér när han under pistolhot tvingas svara på frågor i egenskap av ”George Kaplan”. En man som skurken Phillip Vandamm envisas med att tro att Roger egentligen är medan Roger inte har den blekaste aning om detta alterego. Och om Rogers samlade hantering av pressade situationer inte redan vunnit över mig på filmens sida får jag ytterligare chans att förnöjt skrocka åt svaret ”About this much”, med åtföljande fiske-armrörelser, på polisläkarens fråga ”How much did you drink?” när vår hjälte blivit haffad för fyllekörning.

Men Roger själv har inte särskilt stor anledning att skrocka åt sitt liv sedan den sekunden Phillip Vandamm misstog honom för George Kaplan. Han är snarare en åsna fångad mellan två fientligt inställda hötappar – om inte skurkarna hinner ta livet av honom står polisen och väntar för att bura in honom. I egenskap av reklamare är Roger inte van att behöva hävda att det faktiskt finns en ovedersäglig sanning och hans stigande frustration över att inte kunna producera bevis för sin oskuld är påtaglig.

Alltså, det här är en fining till film! Innan jag vet ordet av har historien runnit iväg och vi befinner oss redan vid Mt. Rushmore. Cary Grants Roger Thornhill är ett under av värdighet och torr humor, till och med när han måste huka i ett visset majsfält undan ett mordiskt inställt besprutningsflygplan. Eva Marie Saints Eve Kendall får vara betydligt mer framfusigt självsäker är jag mindes, när hon utan att blinka raggar upp Roger i den eleganta tågmatsalsvagnen: ”I’m 26 and unmarried”.

Så, North by Northwest bjuder på lagom med spänning och överraskningar för att hålla tittaren intresserad ända in i slutet. Men den är också en fröjd rent visuellt – fotografen Robert Burks bjuder på mustiga färger, maffiga miljöer och en otvetydig känsla av rymd som jag faktiskt hade hunnit glömma bort. En känsla som förvisso får god stöttning av 50-talsarkitekturen hos FN:s högkvarter och Mt. Rushmores Memorial View Building. För att inte tala om Vandamms Bond-lika skurk-lair vilken åkallar Frank Lloyd Wright.

Historien som Hitchcock vill berätta (med hjälp av manusförfattaren Ernest Lehman) lånar som sagt sin spänning från hoten mot Rogers liv och frustrationen över att vara oskyldigt misstänkt, både för att vara George Kaplan och diverse brott som Roger Thornhill. Till det kommer vanmakten av att vara fångad i ett nät som vävs långt ovanför hans huvud. I utkämpandet av det kalla kriget kan Staten inte kosta på sig att måna om enskilda medborgare. När större saker står på spel handlar det inte om okänslighet, utan nödvändig strategi och taktik. Jag gissar att det är detta fokus på den lille mannens utbytbarhet i de stora sammanhangen som Hitchcock velat understryka i sin inledning med myllrande New York-gator och legioner av gråkostymerade löneslavar. Eller också tyckte han bara att det var en snygg introduktion till sin hjälte.

En annan sak som gör mig fundersam är hur man ska uppfatta Martin Landaus privatsekreterare till James Masons Vandamm. Redan när vi träffar Landau är han i mina ögon en helt klart sliskig typ och han har uppenbarligen ett horn i sidan till Eve Kendall. Ska detta räcka för att vi ska tolka honom som homosexuellt kodad? Inte minst eftersom Vandamm uttryckligen får fråga om det kan vara så att hans privatsekreterare månne är sotis på hans älskarinna?

Jag ska inte sticka under stol med att North by Northwest dras med en del tidsmarkörer. En del är charmiga, som när en radioutsändning identifierar den efterlysta som ”an attractive blonde”. En del funkar kanske mindre bra, som Eves synnerligen hastiga förälskelse i Roger. Å ena sidan delar inte Eva Marie Saint och Cary Grant oceaner av romantisk kemi mellan sig. Å andra sidan lyckas Cary Grant få oss att skratta åt en vuxen karl som fortfarande hänger i mammas kjortelfåll snarare än att enbart tycka att han är patetisk för den sakens skull (det gör också skillnad att skådisen Jessie Royce Landis helt uppenbart är alldeles för ung för att vara Cary Grants morsa).

Kanske fick också Alfred Hitchcock sig en tankeställare när det gäller just detta med män och deras ”mommy issues”? Hans nästa film var nämligen Psycho.