I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.

***

Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.

När nu Mank skrapade ihop hela tio Oscars-nomineringar är det närmast tjänstefel att inte se filmen, särskilt som den bara ligger och väntar på Netflix. Dessförinnan hade de vitt skilda åsikterna gjort mig en smula avvaktande – var Mank årets bästa eller kanske till och med sämsta film? Fördelen att komma in så att säga i halva matchen (eller är den kanske till och med över?) är att jag i alla fall har en vag aning om vad jag har att vänta mig.

Därför känns det ganska naturligt att Mank öppnar upp på ett sådant sätt att tittaren snart förstår att David Fincher och manusförfattaren, pappa Jack, byggt historien om Mankiewicz på samma sätt som Mankiewicz byggde sin historia om Charles Foster Kane. Det gäller både framställningsmässigt och visuellt.

Historien hoppar fram och tillbaka, mellan den stekheta öknen där Mankiewicz sitter och skriver sitt magnum opus anno 1940 (”Write the story you know”) och åren 1930-37. Manusförfattaren har såväl alkohol- som spelproblem men behöver å andra sidan inte tigga arbete som många av filmbolagens statister under de djupa depressionsåren. Faktum är att han har en märklig förmåga att komma undan med att säga nästan vad som helst, möjligen beroende på att han är en ihålig cyniker som inte tror på särskilt mycket.

Jag kan förstå att berättelsen varit lockande för såväl regissören Fincher som Oscarsjuryn. Under åren har vi fått många bevis för att det är förhållandevis lätt att sälja in filmer om film, särskilt om dessa filmer utspelas i nostalgiska tillbakablickar på ett stjärnglansigt Hollywood. Samtidigt gör Mank ingen hemlighet av att drömfabriken knappast var byggd på idealism eller filantropi, utan krass kapitalism och yta. Filmmogulen Louis B. Mayer har inget som helst intresse av att utbilda eller upplysa sin publik, han vill bara valla in så många av fåren som möjligt i MGM-fållan med hjälp av filmer som talar till hjärta, mage och cojones. Helst producerade av anställda som jobbar för halva lönen.

Det som skiljer Mank från föregångare som Barton Fink, Trumbo och Hail, Ceasar! är alltså främst försöken att efterlikna Citizen Kane. Jag kan tycka att det är ett ganska roligt grepp som generellt funkar ganska bra men som ibland också riskerar att putta över filmen i det affekterade. I mina ögon är alla Manks teman välbekanta – den kämpande författaren och tillika Store Mannen Med Missbruket, väderkvarnsbekämpandet, det politiska spelet där republikanerna (eller i alla fall anti-kommunisterna) får agera skurkrollen, parallellerna till dagens fake news-klimat, det nostalgiska men genomkorrupta Hollywood, maktens män som håller varandra om ryggen och dessutom spelar ful-spel samt den avslutande triumfen (för det måste man väl ändå kalla Oscarsvinsten även om Mank fick dela statyetten med Orson?) Vi serveras till och med scenen där en gammal trätobroder efter långt om länge ser Mankiewicz i ögonen och en smula motvilligt bekänner ”It’s the best you’ve ever written”.

Det jag får problem med i sammanhanget är att Fincher själv ska ha sagt att han ville göra en film om en man som ”agreed not to take any credit. And who then changed his mind”. I det perspektivet skulle jag i så fall säga att Fincher har misslyckats eftersom betoningen på just den psykologiska detaljen inte alls framstod som särskilt viktig för min del.

Jag är tråkigt mellanmjölkig och lägger mig platt i något slags flyt-läge när det gäller Mank. Den kan rimligtvis inte vara 2020 års bästa film för i så fall är utbudet minst sagt (deprimerande) magert. Skådishyllningarna av såväl Gary Oldman som Amanda Seyfried kan jag inte instämma i, de gjorde ett helt ok jobb men inget som överväldigade mig. Filmen var samtidigt tillräckligt välgjord och intressant för att jag absolut skulle kunna tänka mig att se om den. Inte minst som en double feature tillsammans med Citizen Kane. Men det är nog främst den parallelliteten som fascinerar mig.