”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.

Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.

Kortromanen hanterar just kropp och kroppslighet på många olika plan. Barker ger bland annat ett hus rent fysiska attribut (en vägg beskrivs exempelvis som ”flayed”, hänvisar till en mans kropp som svamplik och åkallar, genom en uppsjö formuleringar, kött, inälvor och vanhelgade kroppar.

I detta avseende skulle det säkert vara lätt att avfärda The Hellbound Heart som allt för rotad i en tradition av ”horror” snarare än det mer sublima ”terror”. Och ja, jag tror tveklöst att författaren varit ute efter läsarens viscerala triggerpunkter. Samtidigt skulle jag vilja påstå att det också går att finna perspektiv (och kanske till och mer än så) av mer finstämd ”terror” om man bara vet var man ska leta efter den. Och det är kanske i den här dubbelheten som The Hellbound Hearts styrka ligger. Både som läs- och skräckupplevelse.

Barker vet att utnyttja dubbelhet på ett sätt som är nyanserat och labyrintiskt i sina många självmotsägelser. I The Hellbound Heart sätter han ofta till synes oförenliga koncept inom samma ram. Ett musikstycke sägs vara av ”sublime banality” och åsyner kan vara kollisioner mellan ”sensuality and death”. Kopplingen sex-död är inte ny, men en som författaren i det här fallet minst sagt lustfyllt sätter pennan i. Under en sexakt kan en av romanens personer samtidigt ”plot the getting of blood” och blodstänk beskrivs i termer av en ”fat spurt”, ett språkbruk lika gärna skulle kunna gälla sperma. Romanens stora hot, cenobiterna, är ”all pus and laughter, and – God help her – desire”.

Vill man lyfta resonemanget ytterligare blir detta sista citat signifikant, för jag uppfattar att Barker inte har varit ute efter att kontrastera enbart sex med äckel, våld eller död. Nej, The Hellbound Heart är en roman om njutning och begär, varav vanligt, enkelt sex bara är en liten del. Den Frank vi mötte i romanens inledande mening är en gränsöverskridare, en man som levt större delen av sitt liv uteslutande genom kroppen men som aldrig lyckats finna tillfredsställelse i detta för mer än några korta ögonblick. I sin omättliga lust har han förvandlats (eller var han kanske född sådan?) till en nihilist i alla meningar som tänkas kan. Han åtrår något som sträcker sig bortom vad som kan fås i den värld vi lever i och det är därför han försöker lösa Lamarchands intrikata pussel. Han hoppas att det kommer att ge honom makt nog att ”bend the world to suit the shape of his dreams”.

Men lösningen ska föga förvånande komma att innebära något som Frank aldrig kunnat föreställa sig. Barker gör sitt bästa för att också leverera något som vi läsare aldrig kunnat föreställa oss och lyckas därmed introducera ett övergripande tema av avsaknad av högre ordning. Genom att omgående benämna de så kallade cenobiterna som ”theologians of the Order of the Gash” rycker han undan mattan för allt som kan kallas för realism och rationalitet för resten av läsningen. Här finns förvisso antydan om en högre ordning i ord som ”theologians” och ”order” men det är en ordning som går bortom det mänskliga förnuftet.

Och när vi vet hur tunn slöjan egentligen är mellan ”verkligheten” och något som det mänskliga medvetandet helt saknar förmåga att förstå, hur kan vi då känna oss säkra på någonting? Med denna glipa i bakhuvudet får till och med något så ordinärt som kaotiska flyttbestyr en ödesmättad stämning av hotfullhet.

I det här avseendet skulle man alltså kunna säga att Barker skapat en gotisk dubbelhet i hela romanen, då han sätter en extremt kroppslig ”horror” mot en nästan lika extremt själslig ”terror”. Temat är ”terror” medan berättelsen i sig och språkbruket är ”horror”.

Jag läste Barkers bok inom ramen för en litteraturkurs, vilket gjorde att min läsning blev betydligt noggrannare än den annars sannolikt hade varit. Jag tror att den vann på det eftersom jag i vanliga fall tenderar att hänga upp mig mycket på den historia som berättas. The Hellbound Heart har dock kvaliteter som snarare ligger i berättargrepp, stämningar och språkbruk och fördelen är att dess slimmade format uppmuntrar till en mer eftertänksam läsning. Det är en bok som jag tror att jag kommer att återvända till både en och två gånger.

P.S. Jag behöver väl inte påpeka för mina välinformerade läsare att The Hellbound Heart ligger till grund för Barkers ikoniska film Hellraiser? D.S.