”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.
Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.
Idag får ni gå till en annan blogg för att läsa recensioner. Eminenta Fiffi har samlat tre åsikter om den speciella och vackra (och långtitlade) 
C.D. Bales är smart, charmig och brandman. Det enda som står i hans väg för att approchera den vackra astronomen Roxanne är hans stora näsa. Hon, som gärna vill ha en kille som är smart OCH snygg, fastnar istället för Chris, vilken i själva verket är både korkad och ytlig (C.D. frågar vad han kände när han såg Roxanne för första gången: ”He, he, horny…”). C.D. försöker lösa situationen genom att hjälpa Chris att skriva glödande kärleksbrev som garanterat ska få Roxanne på fall.
Stämningen i Tant Ellens hus i Motala är vanlig, andäktig, kvävande eller full av ouppfyllda drömmar, helt beroende på vem av de från hagasessorna döpta flickorna man frågar. Margareta bor ju där och vet inte av något annat, men tycker nog att det var allra bäst när det bara var hon och Ellen. Christina vill gärna att det egentligen var Ellen som var hennes mamma istället för tokiga Astrid, Astrid som har väldigt hårda nypor. Hon trivs bra i Tant Ellens lugna, gråa trygghet med husmorssysslor och handarbeten.
Rörliga bilder och tryckta ord 