Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.

Men det ser ut som hennes tur kommer att vända när hon får ett städjobb i det palatsliknande huset som tillhör en familj som tjänat stora pengar på att bygga uterum (en synnerligen lämpad business för ett kylslaget Glasgow). Rose-Lynns sångröst, driv och oförblommerade sätt imponerar på arbetsgivaren Susannah som bestämmer sig för att försöka hjälpa till. Men hur ska hon kunna göra något åt allt det som står i vägen för Rose-Lynns drömmar när hennes städhjälp inte vill tala om att hon vare sig suttit i fängelse eller är tvåbarnsmamma?

När det kommer till Wild Rose är jag inte bekant med varken manusförfattare Nicole Taylor, regissör Tom Harper eller huvudrollsinnehavare Jessie Buckley. Särskilt Buckleys karriär tycks dock vara lite av samma framgångshistoria som man hoppas på för Rose-Lynns del: hon fick nobben av två olika dramaskolor just innan hon deltog i talangshowen I’d Do Anything 2008. Buckley behövde dock inte göra något annat än att sjunga för att hamna på en hedrande andraplats. Efter det tycks karriären ha gått som på räls, både vad gäller sång och skådespeleri, och hon fick mycket beröm för sin insats i Chernobyl.

Buckley är irländska men i mina öron presterar hon en mycket övertygande Glasgow-dialekt (tack gode gud för textningen!). Hennes Rose-Lynn är en klassisk (kvinnlig) white trash-figur – lite väl förtjust i sprit, inte särskilt fokuserad på mammarollen, desto mer fokuserad på att hon minsann aldrig kommer att fastna i samma själsdödande jobb som hennes mamma har haft i 20 år och utan särskilt mycket hämningar eller filter när det gäller humöret.

I det perspektivet, och förstås också det faktum att Rose-Lynn är helsåld på countrymusik, påminner Wild Rose en del om Stephen Merchants Fighting With My Family. Alltså britter som känner att de är födda på fel sida Atlanten. Och i likhet med Florence Pughs Paige är Rose-Lynns väg till självinsikt och tillfredsställelse knappast spikrak.

Wild Rose är kompetent filmad men jag undrar lite över att manuset är så pass övertydligt med sina moraliska lektioner. Är detta en film för att dagens uppväxande och curlade generation ska fatta vad Verkligheten består i? Via ett antal nyckelscener går Rose-Lynn från att vara självisk och oansvarig (hur kunde domaren döma henne till fängelse när hon var så packad att hon rimligen inte kunde hållas ansvarig för att smuggla heroin?!) till att hitta sin egen framgång utan att behöva försaka familjen för den. Samtidigt måste jag erkänna att Buckley gör en tillräckligt bra, frejdig och sympatisk prestation för att jag i slutänden ska glädjas tillsammans med henne.

Ett stort plus i Wild Rose är förstås musiken även om jag inte är något jättefan av country. Men även här hjälper Buckleys uppenbara sångkärlek till att sälja in konceptet utan några större problem, vare sig det gäller toner av sorg, triumf eller bara ren livsglädje.