Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Det går inte att komma ifrån det: det finns en speciell känsla i rättsalssfilmer. En typiskt amerikansk genre har också gett detta land möjligheten att utveckla filmerna till nära nog perfektion. Primal Fear ger en bra blandning av scener i och utanför rättssalen och trots att den egentligen är en ganska lågmäld thriller gör kompositörer James Newton Howard mesta möjliga av de lite snabbare scener som finns. Tyvärr måste det dock erkännas att filmen inte bjuder på några större överraskningar, både Gere och historien uppför sig som förväntat. Emellertid har Gere definitivt vunnit med åren. Den pojkaktiga charm som tidigare kändes så påklistrad har med årens rätt (47 stycken, närmare bestämt) djupnat en smula och skulle nu nästan kunna tas för uppriktighet. Nykomlingen Hoblit skall ha all heder för ett gediget resultat av ett något lamt manuskript.

Det är svårt att skriva den här typen av recensioner eftersom man inte får avslöja för mycket. Men så mycket kan jag säga att titeln, grundläggande rädsla, syftar på vad en advokat måste frukta mest: att inte kunna lita på sin klient.

Omdöme 2020:
Haha, det var ganska många år sedan Richard Gere var 47 år ung. 24 stycken, närmare bestämt. På något sätt känns det som om Primal Fear blev lite av en nystart för skådespelaren, om inte annat fick han chans att återupprepa sin kändiskåta advokat i musikalen Chicago några år senare.

Och där hade vi staden igen. Chicago, alltså. Vid den här omtitten (inte den första sedan 1996 ska erkännas) var det inte utan att Primal Fear helt plötsligt kändes som en tydlig föregångare till 2015 års Spotlight. Chicago och Boston är båda städer med starka katolska krafter som dessutom spelar bakom ryggen med både politiken och rättvisan. Och vi vet ju alla vad som försiggår i skymundan i de katolska leden…

Jag blir lite förvånad när jag ser hur snål jag var med betyget när det begav sig, för Primal Fear har seglat upp som en riktig nostalgifavorit. Jag njuter, både av själva historieberättandet, mysteriet som ska lösas, rättegångsmyglet, Newton Howards musik och inte minst en sjujäkla rollista. Gere är redan nämnd, Edward Norton gjorde sin första långfilmsroll som Aaron och skulle bara ett par år senare spela huvudrollen i såväl American History X som Fight Club. Utöver dem kan vi dessutom vila ögonen på välkända fejs som Laura Linney, John Mahoney , Alfre Woodard, Frances McDormand, Terry O’Quinn, Steven Bauer, Joe Spano och Maura Tierney.

Man skulle kanske ha förväntat sig att även regissören skulle vara ett numera välkänt namn men enligt min mening har Gregory Hoblit aldrig gjort något som överträffar Primal Fear. Dags att ge filmen det betyg den förtjänar (tack vare en hel del nostalgipoäng, ska dock tilläggas)!