Musikalvecka: Chicago (2002)

När det nu ändå skulle ses musikaler tog jag tillfället i akt att återbesöka en av mina gamla favoriter. Chicago är det verk vartefter jag har antagit mitt ofta upprepade (samt möjligen något uppenbara) credo: att musikaler blir så mycket mer lättittade, om man redan innan man ser dem lyssnat in musiken och kommit att gilla den.

Första gången jag såg Chicago var jag nämligen måttligt imponerad, men beslöt att ge soundtracket en chans. När det sedan hade snurrat nonstop under en period var jag redo för ett omtag och föga förvånande var det en praktiskt taget ny film som spelades upp inför mina ögon.

Fördelen med att sätta sig ned och i skriven form försöka artikulera sina tankar om en viss film är inte bara att man tvingas bli aningens mer stringent i sitt tänkande, utan också att man oftast tar sig för att leta reda på lite ytterligare information som man annars sällan bryr sig om. Därför blev det en intressant nyhet att 70-talsmusikalen Chicago bygger på en pjäs från 1920-talet där reporten Maurine Dallas Watkins hittade på en historia utifrån sina skriverier om två mordanklagade, men frikända, kvinnor: Beulah Annan och Belva Gaertner.

Därmed kan man anta att 20-talshistorien om fullkomlig moralisk korruption, medias påverkan och den juridiska processen som en skådespel snarare än rättssäker rutin inte är tagen ur tomma luften, trots att den känns obehagligt modern.

Jag är som sagt väldigt förtjust i den här satiriska historien med Roxie Hart i centrum, tjejen som har streetsmarts nog för att skaffa sig makt, men inte tillräckligt för att kunna behålla den. Med förbehållet att jag inte har sett någon scenversion av musikalen är också rollbesättningen mycket bra, vilket eventuellt bevisas av det faktum att nära nog alla de inblandade skådisarna blev Oscarsnominerade för sina insatser..

Renée Zellweger har en precist lagom stor dos av egoistisk slughet, balanserad mot en viss naivitet (om vi ska använda ett snällt ord) inför vad som verkligen får världen att snurra. Riktigt samma grepp får vi förstås inte om Catherine Zeta-Jones avsevärt mer kallhamrade Velma Kelly, men hon förvaltar det hon har att jobba med föredömligt. Inte minst om man betänker att det ändå är hon som sätter tonen för det hela, genom den inledande och hetsigt energiska All That Jazz.

Trots att största delen av handlingen utspelar sig i kyffiga lägenheter, kvinnofängelset eller rättssalen är de allra flesta sång- och dansnumren överdådiga. Och det beror förstås på att numren sällan beskriver exakt vad som händer, utan vad de som framför dem vill att publiken ska uppfatta händer. Det blir en slags fysisk manifestation av Erving Goffmans sociologiska teorier, om hur man visar upp en bild för omgivningen som inte med nödvändighet behöver motsvara vad man verkligen tycker och tänker. Kort sagt: bjuder på en sjujäkla show.

Efter vad som blev en så långrandig inledning att det nästan blev en revy helt på egen hand, tänkte jag lista mina fem favoriter bland filmens nummer i stigande ordning.

5. We Both Reached For the Gun

Beskrivningen av hur den hale advokaten Billy Flynn dompterar både pressen och sin klient Roxie genom de olika dock-liknelserna (marionett- och buktalar-) är inte bara väldigt rolig utan också mycket snyggt framförd. Jag gissar att till och med Zellweger-hatarna skulle kunna hitta en resonansbotten här, eftersom hon gör ett så fantastiskt bra jobb med att likna en själlös leksak i Richard Geres knä.

4. Razzle Dazzle

Lika lätt som Flynn orkestrerar reportrar tämjer han jurys och domare. Liknelsen mellan rättsprocessen och ett skådespel i form av en cirkus är både snygg och välfunnen samt understryker hela filmens tematik. Samtidigt finns här också hoppen fram och tillbaka mellan skådespel och händelseutveckling som gör att man inte tappar intresset på det sätt som kan vara lätt att göra i musikaler när det bara blir sång-och-dans. Melodimässigt är emellertid Razzle Dazzle svagare än #5 på listan.

3. Cell Block Tango

Redan i den hypnotiskt långsamma upptakten med den droppande kranen är man fast i rytmen och dess genomslag, en rytm som sedan letar sig rakt in i bröstbenet. Framförandet är otroligt flott visuellt, med det rent svarta och röda, de skarpa konturerna bakom fängelsegallren och de SM-liknande klädesplaggen.

2. All I Care About Is Love

Möjligen borde jag här säga något om ett orättvist patriarkalt system (vi kan exempelvis notera att de dansande kvinnorna i de flesta av numren är väsentligt mer avklädda än de dansande männen). För hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte låta bli att plocka alla tre numren där Richard Geres Billy Flynn spelar huvudrollen. Den vanvördige och krassa advokaten är en av skådespelarens bästa rolltolkningar någonsin (trots det var han den ende av de huvudsakliga skådisarna i Chicago som inte fick en Oscarsnominering). Den övertygande lätthet varmed han med en förtjust charmig rackartygsglimt i ögonen spyr ur sig de vackra lögnerna om sina bevekelsegrunder är fantastisk.

1. When You’re Good to Mama

Men jag hoppas att jag ställer patriarkatet lite på huvudet i alla fall, för det här är utan tvekan filmens absolut bästa nummer, både vad gäller utseende och vävandet mellan föreställning och realitet. Roxies nervösa aningslöshet mot Mama Mortons pragmatiska förslagenhet. Men mest därför att jag älskar den rullande låten och Queen Latifahs underbart suggestiva framförande av den. Kontrasten mellan hur hon ser sig själv i guldglittrande lamé på scen och den gråtrista fängelserealiteten är strålande.

Soundtracket finns på Spotify. Och vad har Filmitch låtit slippa ut ur musikalfängelset idag?

Annons