Ibland är det inte så dumt att vara en outsider. Fråga bara den nye Boston Globe-redaktören Marty Baron som vågade sig på det oerhörda att be tidningens undersökande journalistteam, kallat Spotlight, att börja gräva i pedofilanklagelserna mot en man ur Bostons vördade katolska prästerskap. Baron hade inga som helst kopplingar till Boston men blev strax varse vad han bett om när flera av hans medarbetare med bävan i rösten frågade ”You wanna sue the Chuch?!” Detta, ska tilläggas, i en storstadstidning med sin egen religionsbilaga och där stadens kardinal kallar en ny chefredaktör till ett mer eller mindre obligatoriskt möte.
Journalisterna Michael Rezendes, Sacha Pfeiffer och Matt Carroll börjar tillsammans med redaktören Walter ”Robby” Robinson hytta med spadarna och stöter ganska snart på både det ena och det andra som leder till att ett fasansväckande pussel kan börja läggas. Men det är förstås ett pussel vars avslöjande inte mottas med glädjeyttringar på alla håll och kanter. Den anrika staden Boston är oupplösligt förenad med sin katolska kyrka, på gott och ont.
Även om Journalisten alltid varit en populär figur inom amerikansk film känns det som om det var ett bra tag sedan det kom en sådan här pass gedigen grävande film som får ta lite tid på sig. Det finns säkert mer moderna exempel än All the President’s Men, men det är förstås den föregångare som ligger nära till hands, inte minst eftersom Spotlight också är en BOATS.
Men vid sidan av att bygga en fascinerande och spännande historia lyckas Spotlight på ett fint sätt komplettera med en beskrivning av Boston som stad och ge oss fåkunniga åtminstone en aning om kyrkans enorma inflytande. Ingen av de inblandade tidningsmurvlarna är själva bekännande katoliker men den himmelsskriande skandal de avslöjar påverkar både dem och de omkring dem djupt. Det är som om de på något plan ändå alltid behållit sin förtröstansfulla barnatro som nu oåterkalleligen har krossats av avslöjandena.
För att inte tala om hur offren känner sig. Här handlar det om barn som under hela sitt liv fått lära sig att prästen är Guds ställföreträdare i Boston och någon i vars händer man kan lägga både sitt liv och sin tro. Det blir inte bara ett svek mot relationen mellan präst och individ utan för många ett svek mot relationen mellan Gud och individ.
Och i deprimerande likhet med så många andra övergreppshistorier slutar förstås inte sveket vid själva handlingen. Offren överges eller ignoreras av såväl kyrka som juridiska instanser och den tredje statsmakt som representeras av Boston Globe. Eftersom Spotlight berömmer sig med att vara en BOATS är det skönt att se att det inte finns någon medveten övergripande och sinister konspiration bakom alla inblandade instanser utan ”bara” en accepterande och hemlighållande kultur som är så ingrodd att den aldrig ifrågasätts. Att kyrkan sedan konstant inte bara försökt mörka det som hänt utan dessutom inte satt stopp för svinerierna är förstås en helt annan sak.
Spotlight är en otroligt gedigen historia som inte bara sätter ljus på ett fruktansvärt förhållande utan också lyckas berätta om något större. BOATS när den är som bäst, helt enkelt.
Ytterligare en Oscars-race-film som visades på Stockholm filmdagar.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Flmr
The Nerd Bird
Av det jag sett hittills är detta den givna vinnaren av Oscar för bäst film.
Hmm, vete tusan om jag ändå inte skulle satsa på The Revenant (inte sett The Room eller The Big Short) på ren maffighet. Och om man får önska (det är ju ändå fredag) skulle det vara så himla kul om Mad Max fick gubben
Med ”givna” menar jag mitt önskemål. Högst troligt får såväl Revenant som grymt-Leo sina respektive statyetter. Har The Room kvar av de nominerade, så reservation för den.
Mycket bra film. Jag är ju otroligt svag för den här typen av alldaglig kontorsdramatik. Extra plus för att den inte tar till övertydligt sentimentala tendenser (annars lätt hänt, med tanke på ämnet).
Jag hoppas Mad Max vinner för bästa film, men den är tyvärr chanslös. Spotlight får bästa film-statyetten. Gott så.
Suverän film och bra text. Glimten i ögat.
Jag älskar Spotlight och skulle inte bli det minsta besviken om den vann för bästa film. Har bara kvar Room av de ni nämner ovan.
Jag håller med om att journalistfilmer mår bättre av att vara BOATS så jag utökar härmed antalet sub-genres av BOATS som är bra i min bok: Journalistfilmer, sportfilmer och krigsfilmer. Men i övrigt är jag mycket skeptisk till många BOATS, speciellt biografier (finns GIVETVIS undantag).
Detta var väl ändå ganska klart den bästa journalistfilmen sedan All the presidents men… I alla fall såvitt jag vet.
@Jochen: Då fortsätter jag nog att hålla på mitt önskemål om Mad Max, den var inte så städad 🙂
@Henrik: Nej, det hade absolut kunnat göras betydligt mer spekulativ
@Henke: Tack! Jag gillar ju generellt BOATS och håller därmed inte riktigt med dig i din kategorisering. Intressant att Spotlight och den typ som filmen är så otroligt starkt verkar appellera till en manlig publik…
BOATS när den är som bäst…BÄST!!! Tjohoo!
Jäklar alltså!
Trevlig helg! 🙂
Jag tror nog det blir står mellan denna film och The Revenant, det känns som storfilmer båda två men på vääääldigt olika sätt. The Room är en fantastisk film som funkade betydligt bättre på mig än vad Spotlight gjorde men det känns inte som en oscarsvinnare, i alla fall inte för Bästa film.
För övrigt står jag bakom allt du skriver, håller med, nickar igenkännande och konstaterar att det är en kanonfilm på alla sätt MEN jag minns den knappt. 😉
Rättelse. Room. Inte The Room. Stor skillnad där 😉
@Steffo: Detsamma!
@Fiffi: Jag kan hålla med dig även om jag sätter ett lite högre betyg, den fastnar inte. Inte på samma sätt som The Revenant i alla fall. Haha, DET vore väl en härlig skräll — Oscar till The Room 😀
Inte sett men tänker lite sorgesamt att detta måste höra till en svunnen era nu när journalister måste jobba på högvarv för att vara först med sina nyheter och det där med faktakoll får stryka på foten då det gäller att vara först i både stort och smått.
@Filmitch: Spotlight inleder lite med de tankarna men sedan går filmen helt över till att fokusera på att avslöja skandalen. Samtidigt är det skönt att den inte övertydligt avslutar med att någon får kommentera något i stil med att ”ett vanligt journalistteam hade ALDRIG lyckats med det här arbetet”
Snart kanske Henke kommer fram till att det finns fler bra BOATS-genrer än dåliga. 😉
Bra film det här. Gedigen är rätt ord för att beskriva den. Eller filmfilm. 😉
PS. Din länk till Flmrs recension har blivit fel och går Cecilias.
@Jojjenito: Är inte det ett av de första tecknen på att apokalypsen är i antågande? 🙂 Tack för uppmärksamhet, länkarna kan bli knas när man kör med mjuka returslag
@Sofia, Johan: 🙂
”You wanna sue the Church?”-upprepningarna var verkligen ett smart sätt att framhäva vilken grej det var, även för till synes objektiva grävjournalister. Visste inte att The Boston Globe hade en religionsbilaga, nämns det i filmen eller är det något du snappat upp själv? Vad skulle motsvarigheten vara i svensk press tror du – ”You wanna sue the Crown princess of Sweden?!”, eller möjligtvis ”You wanna sue Ingvar Kamprad?!” 😉 Säg en svensk som aldrig haft en Billy i sitt vardagsrum.
Skämt åsido, väntar på att någon ska göra rättegångs/journalist-film om Quick-skandalen.
@Cecilia: Jomen, på redaktionsmötena var det ju alltid med en redaktör för religionsbilagan. Tror väl det var ett särskilt möte ngn gång under andra halvan mellan honom, Michael Keaton och John Slattery också.
Upplever att det finns väldigt få heliga kor kvar om man ska se till hela Sverige. ”You wanna sue the svenska musikundret?!” kanske? 🙂
Ska man titta på True Crime-genren skulle jag vilja rösta på Catrine Da Costa-fallet för Sveriges del.
@Sofia:
Ok, det måste jag ha missat…
Ha ha ”svenska musikundret”, taget. Avicii vs State 😉
Tittar man lokalt finns det ju alltid trådar att nysta i. Vargfrågan i Dalarna skulle nog tåla en granskning.
Da Costa är väl det perfekta True crime-fallet, om än ingen personlig favorit (inte så insatt). Det som är så klurigt med det fallet, liksom i Steve Avery-fallet i Making a murderer och Adnan Syed i Serial säsong 1, är att det gått så lång tid sedan brottet begicks så man är väldigt beroende av arkivmaterial och gamla bevis och vittnesmål som presenteras av tv-serien/podcastens skapare. Per automatik uppstår en distans som gör att man känner att man aldrig riktigt kan vara säker på vem som VERKLIGEN gjorde det – eller vem/vilka som gjorde fel. Adnan Syed-fallet är ett klurigt fall eftersom det finns två vittnesmål som motsäger varandra totalt och det betyder att en av dem blåljuger. För mig är det _inte_ uppenbart vem det är och det gör mig vansinnigt irriterad. Det innebär också att jag inte kan ”ta ställning”, vilket jag inte gör.
Sedan finns det ju en annan dimension och det är ju att rättegången eller utredningen kan ha gått dåligt till, och det tycker jag alltid är intressant att gräva i (rättelse: se andra gräva i), oavsett vem det gynnar. För i slutändan är det ju systemet som ska garantera att ALLA får en rättvis process, inte enstaka journalister.
Quick-fallet skulle nog göra sig bra som spelfilm, eller mini-serie, i stil med Lasermannen, för det har ju redan True crime:ifierats i tv-dokumentärer och böcker. Tydligen finns det planer på att göra en film baserat på Dan Josefsons bok (men jag har också läst nånstans att det ska bli film utifrån Hannes Råstams bok). Huvudrollen går till… gissa! … David Dencik enligt Leif GW Perssons önskemål:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article20716607.ab
🙂
@Cecilia: Absolut, börjar man sikta på mindre geografiska områden finns det säkert mycket att grotta i. Typ Västergötland: ”You wanna sue Arn?!” Förresten kom på en motsvarighet till det svenska musikundret — ”You wanna sue Astrid Lindgren?!”
Det känns som om du har betydligt bättre koll på svensk true crime än jag, hade ingen aning om att det finns flera olika böcker om Quick. Ska man sikta på något som är helt klarlagt finns det kanske inte så mycket att välja på. Hagmannen? Malexander?
Astrid är untouchable 😉
Växer man upp i Dalarna har man fått sin beskärda del Quick-historier, kanske därför jag är så besatt av just det fallet, fast å andra sidan är det ju också Sveriges största rättsskandal med 8 upphävda morddomar…
Kan starkt rekommendera Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall”, kanske den bästa reportageboken som skrivits i Sverige någonsin. Kompletteras med Hannes Råstams ”Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare”. (Den senare skrevs först, men den förra går djupare).
Sorry för kapning av din helt normala filmrecension som urartat i True crime-refererande 😉
@Cecilia: När OT-diskussioner är så intressanta som den här äer det inga problem 🙂 Tack för tips, själv fastnade jag hårt för ”Döden är en man” av Per Lindeberg.