alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream

Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.

Catherine kommer som ung och oskyldig brud till godset som ägts av familjen Fengriffen i generationer, vilket bland annat satt sitt avtryck i den mängd stränga förfadersporträtt som pryder väggarna. Catherine blir särskilt fixerad vid, närmast hypnotiserad av, tavlan som föreställer nyblivne maken Charles farfar, Sir Henry.

Och redan denna första bröllopsnatt ska komma att besudlas av vad som än hemsöker både familjen och huset men som Charles vägrar kännas vid. Catherine hör ylande hundar, fönster slås oförklarligt upp på vid gavel, hon ser hemska gestalter i deras reflektioner, vaxljusen dör ut och över hennes mun kläms vad som av allt att döma är en kroppslös hand.

Men trots att allsköns konstiga företeelser fortsätter att förfölja Catherine, ofta på något sätt förknippade med den märklige skogshuggaren Silas, ger hon och Charles inte upp. Snart är den unga hustrun mot alla odds gravid, men av naturliga skäl inte särskilt glad över den stundande nedkomsten. Till slut är hon så utom sig att bydoktorn Whittle föreslår att Charles ska sända efter den välkände mentalläkaren Dr. Pope. Men kommer det att hjälpa Catherine att endast prata om det som gör henne olycklig? När personer i hennes närhet dör som flugor efter att ha kommit med dolska antydningar om såväl familjelegender som -förbannelser?

Förutom titeln blev jag avsevärt uppiggad av att rollistan till …And Now… sparkar igång med namn som Patrick Magee, Herbert Lom och Peter motherfucking Cushing. Plus Roy Ward Baker som regissör, vars namn känns igen från andra Amicus-produktioner som Asylum. Men tyvärr blev det en fåfäng energiboost. Historien är klassiskt gotisk, trots att förlagan (ungefär som i fallet The Woman in Black) faktiskt är en samtida långnovell av den amerikanske författaren David F. Case.

Catherine är bara en i en lååååång rad olycksaliga kvinns som finner sig utlämnade på vinst och förlust till en make som hon egentligen inte känner så väl. Strandsatt i ett samhälle där åtminstone hälften av invånarna, i lag med hennes egen make, tycks konspirera mot henne. Det som kanske inte är riktigt lika gotiskt är att ”legenden” som alla så skräckslaget hänvisar till, inte är mer än 50 år gammal. Däremot är Sir Henry en klassisk skurk, en amoralisk man som fyller sitt hem med öl, sång, busar samt generöst utrustade jäntor. En man som finner det för gott att återuppliva den gamla fina traditionen av prima nocte. Ja, ni förstår ju själva…

Jag vet inte riktigt om jag främst ska skylla på Roy Ward Bakers regi eller manusförfattaren Roger Marshall men på något vänster känns …And Now… både segdragen och trevande trots att det händer saker mest hela tiden. Eventuellt kan jag skylla på att legenden rent logiskt inte riktigt hänger ihop – vad spelar egentligen den kroppslösa handen för roll och hur kom det spöke som uppenbarar sig för Catherine att sakna sina ögon? Slutet känns minst sagt halvljummet trots att det egentligen ska föreställa glödhett.

Särskilt Herbert Lom och Peter Cushing presterar stabilt (förstås) i välbekanta roller för dem bägge två men saknar narrativa eller psykologiska ledstänger att hålla sig i. Ett par av effekterna är helt ok och gillar man filmer som levererar generösa mängder med stormiga nätter, vilda ritter, anrika interiörer, tajta brallor på herrarna samt pottliknande huvudbonader för damerna finns för all del en viss charm i det hela.

Själv hade jag dock önskat en produkt som bättre lever upp till det som titeln utlovar.