Musikalvecka: The Producers (2005)

Det är bara att bekänna färg – jag har en rejäl soft spot för Mel Brooks tidigare produktioner. Men efter tre rätt horribla 90-talsproduktioner (Life Stinks, Robin Hood: Men in Tights och Dracula: Dead and Loving It) undrade jag förstås om det fann så mycket mer att hämta i det hörnet.

Nå, Brooks visade sig klok nog att sluta hitta på nymodigheter och istället 2001 lansera en musikal på sin egen debutfilm från 1967, The Producers. Att han varit en fena på att inte bara skapa humoristiska filmer, utan också kan skriva både musik och finurliga texter, hade alltid varit tydligt. Vem minns till exempel inte Lili von Schtupps paradnummer ”I’m tired” från Blazing Saddles? Men en hel musikal är något annat, särskilt som den baseras på en mer än 30 år gammal film.

Producenten Max Bialystock är känd för att sätta upp ”the worst show in town” (som av allt att döma ändå tycks dra en respektabel publik på premiärkvällen). Efter hans senaste flopp, en Hamlet-version med titeln Funny Boy, får han besök av revisorn Leopold Bloom vilken av en slump råkar komma på den lysande idén att ett magnifikt fiasko kan generera mer pengar än en succé.

Efter diverse övertalningsförsök från Bialystock och insikten att hans revisorsjobb är det tristaste som existerar hoppar Bloom ned i producentsängen (”Stop the world, I wanna get on!”). Nu gäller det bara för de båda att hitta New Yorks sämsta manus och anställa Broadways mest inkompetente regissör. Det första problemet löser sig galant, om än till priset av att dansa Adolf Hitlers favoritdans iförda hakkorsarmbindlar. Det andra är lite knivigare, men den flamboyante Roger De Bris kan alltid lockas med utsikten att lända en historia om andra världskriget lite glamour och glitter. Hey presto, Springtime for Hitler!

Smolket i Mel Brooks glädjebägare torde för min del vara Gene Wilder. Jag har alltid haft oerhört svårt för hans stil, vilket förstås är problematiskt då han förekommer i nära nog alla Mel Brooks filmer. I The Producers spelar han den nervöse Bloom som får hysteriska anfall om någon så mycket som sneglar på hans blå snuttefilt.

Därför är jag förstås tacksam över att musikalen och den efterföljande filmversionen istället satt Matthew Broderick i den rollen. Broderick har i filmer som Election visat att han faktiskt har en komisk ådra och när han här får matcha den mot Nathan Lanes skrupelfrie Bialystock blir det till och med väldigt roligt. Det skadar förstås inte heller att jag allt som oftast gillar Lanes halvsliskiga överspel, så även här.

När vi ändå är inne på rollistan bör jag förstås också nämna två personer som dock inte fanns på plats när The Producers första gången spelades på Broadway: Will Ferrell porträtterar pjäsförfattaren Franz Liebkind iförd hjälm, lederhosen och tveksamma relationer till führern (”I didn’t even know there was a war on. We lived in the back, right across from Switzerland. All we heard was yodelling…”). Riktigt lika klockren är kanske inte Uma Thurman som Ulla Inga Hanson Benson Yanson Tallen Hallen Swadon Swanson men hon gör så gott hon kan med en roll som väl främst finns till för lite kvinnlig fägring. Ingen ska säga att Mel Brooks inte gillar sina välutrustade kvinnor. I mina ögon är han dock ursäktad mycket genom giftermålet med den fabulösa Anne Bancroft.

Av någon anledning tycker jag ofta att musikaler är bättre under sin första halva och så även The Producers. Här nås höjdpunkten föga förvånande i numret Springtime for Hitler (vi har alltså inget mindre än metavarianten “musikal i musikalen”) och jag kan aldrig låta bli att fnissa när Franz vrålande kräver ”Key change!” i ”Haben Sie gehört das Deutsche Band”?

Och denna första halva räcker gott nog. Musiken är tillräckligt välskriven och texterna tillräckligt underhållande för att också klara sig gott på egen hand, exempelvis på Spotify. Inte illa pinkat av en 75-årig Melvin Kaminsky.

Idag tror jag allt att Filmitch hittat något riktigt fint åt oss.