alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Tre grabbar står redo att ta studenten och greppa världen om skrevet för att verkligen börja Leva. Nå, Robban hoppade ju av redan i vintras för att skaffa kneg men det har gått lite halvknackigt med den saken. Både enklare och skönare att lulla omkring som en övervintrad hippie, vilken missat bussen till Woodstock, och langa lite hasch istället.

Men Alexander och hans band Barn vet precis vart de vill vara – med en tredje osannolikt framgångsrik LP-skiva under bältet och spelningar med Bowie i Madison Square Garden. Alex har ju mer eller mindre fixat kontrakt med Stockholms slemmigaste manager i polotröja och enorma pilotbrillor, så vägen från att eventuellt, kanske, möjligtvis få spela in en första singel till världsberömmelse är mest en formsak i deras ögon.

En som tror på sina kompisars musikaliska förmågor är blondlockige Kim. Han hänger på klubben G som ägs av Kristoffer. Kristoffer tycker att han och Kim borde åka på Greklandssemester tillsammans men Kim vill samtidigt hemskt gärna vara med tre-veckors-flickvännen Mia. Det tycker förresten Kims mamma också, enligt henne är det ”både naturligare och trevligare” att Kim åker till Grekland med Mia istället.

Upplägget i G är inte mer komplicerat än att vi får följa grabbarna i deras respektive spår under…tja, ska vi säga ett par veckor? Mest speltid får Robban och hans knarkproblem med svikarkompisar och tuffe MC-langaren Sudden. Vad blir i slutänden viktigast för Robban – den sköra haschgemenskapen i Vasaparken eller ett hederligt jobb som ger valkar i nävarna?

Därefter får Alexander ta plats eftersom vägen till kändisskap givetvis inte alls är spikrak och beströdd med LP-konvolut. Den slemmige managern vill föga förvånande handplocka russinen ur kakan och istället låta Alexander bli sångare i populära Nürnberg 47. Ett band som med sin överdrivet nollställda och blekblonda stil ser ut att höra hemma i Berlinkällare snarare än i svenska folkparker där de måste dela repertoar med Kurt-Hugos. Vad är viktigast för Alexander – ihålig berömmelse eller musikergemenskapen med kompisarna?

I jämförelse med allt detta utmålas Kims relationsproblem som förhållandevis lättviktiga. Till viss del beror det också på att de (i alla fall så här i efterhand) omges med ett visst löjets skimmer. Efter ett bråk dem emellan slänger Mia ur sig: ”Sudden är i alla fall ingen bög!”. Klipp till Kim på väg till gymmet iförd korta, avklippta jeansshorts och ett litet färgglatt linne. Hans attraktion till Kristoffer framstår som lätt egendomlig med tanke på att denne porträtteras av en Magnus Uggla som verkar vara med i en helt annan film än övriga inblandande. Han har anlagt Errol Flynn-mustasch och en forcerad air som jag skulle vilja karakterisera som ”pilsnerfilmsfjolla”, om nu ett sådant koncept finns. Till det kommer vid ett tillfälle någon slags overall och ett par knallröda stövlar som får honom att se ut som Sveriges meste schlagerbilmekaniker.

Filmens tydligaste perspektiv handlar givetvis om drömmar om eller längtan efter gemenskap, i vilken form det än månde vara. Utöver det undrar jag om Staffan Hildebrand hade ett särskilt horn i sidan till mödrar? De enda vuxenfigurerna i G är nämligen två fullkomligt inkompetenta mödrar (Robban och Kims) samt en trygg och förtroendeingivande fader (Mias).

Extra uppenbart blir denna skillnad i fallet Robban. Hans mamma kan inte göra mycket mer än att tjata på sonen, ge efter samt vägra inse att hennes lille älskling kan göra något som helst fel trots att han kommer hem med polisen i släptåg efter en knarkrazzia. Detta beteende ställs mot Mias pappa som tar sig an den vilsne ynglingen och låter honom arbeta för brödfödan. Tydligt ställda krav är förstås precis vad Robban behöver och resultatet låter inte vänta på sig: en nyklippt knegare med lagom mycket skit under naglarna som dessutom avslutat sitt haschmissburk utan problem.

Då kan man till slut fråga sig vad filmen gör under musikalveckans banér? Jomen, särskilt med Alexander-vinkeln förekommer självklart en hel del musik i filmen. Både från scenen och på dansgolvet trakteras vi med det bästa ett svenskt och synthigt 80-tal förmådde prestera. Hundarna brinner med Nürnberg 47 (som ju egentligen var Reeperbahn). Nattens drömmar med Nasa. Dessutom finns ett antal låtar som specifikt hör till Kim och väl kan ses som en slags drömmar eller uttryck för hans sinnesstämning. Freestyle sjunger om Nattens dockor medan Kim prövande smeker mannekängdocksbröst. Eva Dahlgren följer med in på gymmet och utmanar den unge mannens sexualitet med Sexhets.

Om förra årets musikalvecka kunde innehålla Sing Street finns det inget som hindrar G från att kvala in i år. Utöver det vet jag inte om det är så stor idé att jämföra de bägge filmerna. Inte minst eftersom det blir stor skillnad på en film som ska utspelas på 80-talet där filmteamet kunnat välja musik som i backspegeln hållit för tidens tand och en film som verkligen ÄR från 80-talet med allt vad det innebär av fjäderfrillor, smala slipsar och vita kavajer. G blir föga förvånande ett roligt och ganska taffligt tidsdokument. Välmenande och tillrättalagd. Men någon särskilt bra film är den inte.

Vad än Filmitch hittat på idag tror jag inte att det är svenskt 80-tal. Men man vet ju aldrig…